Artikeln har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
*******
Fackligt aktiva i utsatt position
Arbetsgivarna vill statuera exempel
Solidariteten viktigare än någonsin
Insatserna är höga i den strid som nu pågår i landets hamnar, det märks inte minst av hamnarbetsgivarnas alltmer desperata metoder; från de rättshaveristiska försöken att få Arbetsdomstolen att förbjuda hamnarbetarna att strejka för sina krav, till öppet och organiserat strejkbryteri.
Nu får arbetsgivarna även statligt stöd. I måndags hade Medlingsinstitutet kallat till sig Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar för att lägga fram ett möjligt kompromissförslag. Det gjordes inte, istället presenterades samma avtal som Transport redan slutit, utan någon som helst intention att ta upp de frågor Hamnarbetarförbundet gått ut i strid för: utökat skydd av fackligt förtroendevalda och bättre regler för bemanningsanställda. Självklart avvisade Hamnarbetarförbundet förslaget och de varslade stridsåtgärderna fortsätter.
Redan att Hamnarbetarförbundets avtalskrav alls blivit stridsfrågor säger mycket om arbetsgivarnas hållning. Att skriva in i avtalet att förtroendevalda inte ska få sägas upp om Arbetsdomstolen anser att det bryter mot lagen och samtidigt utgör en föreningsrättskränkning, eller att skyddsombud inte får hindras från att göra saker de enligt Arbetsmiljölagen har rätt att göra, sådant kostar inte arbetsgivarna ett öre – om de följer lagen!
Att de istället väljer konflikt talar därför ett tydligt språk om hur de tänker agera i framtiden. Eller snarare om hur situationen ser ut idag, för avtalskraven är inte gripna ur luften. De har vuxit fram ur den antifackliga hållning som finns hos många arbetsgivare, där uppsägningen av förbundets viceordförande Erik Helgeson bara är toppen på isberget.
Och det gäller inte bara i hamnarna. Fackligt aktiva på landets arbetsplatser har under lång tid hamnat i en alltmer utsatt position, vilket gjort att antalet förtroendevalda minskat med 100 000 under de senaste decennierna, fler än de sammantaget aktiva i alla landets politiska partier.
I ett klimat där pressen blir allt större på de anställda har vart femte skyddsombud försvunnit, framför allt inom LO-förbunden där arbetsmiljön är som farligast. Att stärka de förtroendevaldas position är därför en fråga som angår alla arbetande och deras organisationer.
Hamndirektörerna fäller nu krokodiltårar över att stridsåtgärderna “riskerar den svenska modellen” och “slår direkt mot människors vardag”, samtidigt som de själva bara visar förakt, både för människors vardag och det gällande förhandlingssystemet.
Sveriges Hamnar – med Transportföretagen och Svenskt Näringsliv i ryggen – har valt att göra avtalsförhandlingarna till en politisk strid, först och främst genom angreppet på Erik Helgeson, men också genom ett ständigt juridiskt krypskytte där de utan grund drar frågor till domstol, väl medvetna om att de har arbetsgivarsveriges djupa fickor att tillgå mot det lilla Hamnarbetarförbundets begränsade resurser.
Den stödinsamling som Hamnarbetarförbundet nu startat för att stötta kampen mot att storföretag ska kunna köpa sig fria från lagen är väl värd att stötta för alla som värnar om fackliga rättigheter.
När den ännu försiktiga strejken så småningom börjar att kännas av för industrin kommer tonläget i vanlig ordning att höjas till hysteriska nivåer bland ledarskribenter och direktörer. Smutskastningen ökar, skallet mot “privilegierade hamnarbetare” stegras. Precis som när arbetsgivarna 2019, med hjälp av Magdalena Anderssons regering, använde demoniseringen av Hamnarbetarförbundet för att försämra strejklagstiftningen, kommer Svenskt Näringsliv och deras lobbyister att damma av sina gamla krav på att införa “proportionalitet” i strejklagstiftningen, det vill säga förbud mot fackliga stridsåtgärder som verkligen biter. De “ansvarsfulla” förbundsledningarna inom LO,TCO och Saco kommer bekymrat att humma med.
Men en facklig strid varken vinns eller förloras på debatt- eller ledarsidorna, den avgörs i produktionen, på arbetsplatserna.
Det är där makten finns och det är där de arbetande kan sätta verklig press på kapitalägarna. Strejkerna drabbar inte bara företagen direkt ekonomiskt, de visar också på något som borgerligheten och deras ideologer ständigt försöker få oss att glömma: att vi har makt. Och det är därför de blir så skakade när fackföreningar använder den makten. Då syns det nämligen att kapitalet visserligen har överlägsna ekonomiska resurser men om produktionen stannar, då är de inte värda någonting.
Hamnstriden handlar om makt. Just därför är det så katastrofalt när de stora facken sömnigt tittar bort, både från hamnkonflikten och striden om att rädda Erik Helgeson. Det är upp till oss andra, fackligt aktiva och engagerade på gräsrotsnivå, att ge Hamn det stöd de förtjänar, både för dess egen skull men också för vår egen. Solidaritet är inte välgörenhet utan handlar om våra gemensamma intressen och rättigheter.
