Artikeln har tidigare (9/1) varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
Minns ni den första stora sjukhusmassakern i Gaza? Någon vecka in på Israels fullskaliga invasion – i oktober 2023 – drabbades Al-Ahli Arab-sjukhuset av en explosion som krävde hundratals människoliv och en global debatt utbröt.
Den krigsmakt som just höll på att bomba Gaza förnekade allt ansvar och menade att det var en felriktad palestinskt missil. Och visst, dessa primitiva, knappt styrbara raketer kunde ramla ner lite var som helst, även i Gaza, vilket också blev den internationella domen; för inte skulle väl den demokratiska staten Israel begå ett sådant illdåd?
Strax innan nyår angrep Israels krigsmakt Kamal Adwan-sjukhuset, det sista någorlunda fungerande sjukhuset i Gaza. Ingen livlig internationell debatt bröt ut om skulden, inga förstasidesrubriker och inga upprörda avståndstaganden från västregeringar – Israels regering ursäktade sig knappt.
Så långt har tillvänjningen gått under drygt ett års terrorkrig att denna sorts krigsförbrytelser knappt väcker någon uppmärksamhet längre, åtminstone inte bland oss som följer dem på tryggt avstånd.
De systematiska angreppen på sjukvården i Gaza – 516 verifierade – betecknas av WHO som “ett dödsstraff för tiotusentals palestinier.” En av flera orsaker till varför Israels aktioner i Gaza inte kan kallas krig utan måste betecknas som folkmord.
Vid tiden för massakern vid Al-Ahli Arab-sjukhuset upprepade den svenska regeringen likt en papegoja att Israels angrepp var “proportionerligt”. Över ett år senare, på Annandagen 2024 – med minst 45 000 döda i Gaza – kunde utrikesminister Malmer Stenegard inte besvara frågan om Israels våld var “proportionerligt” med annat än att det var “svårt att bedöma som enskild person eller regering.”
För oss som inte har svårt att bedöma detta är de dagliga dödsrapporterna svåruthärdliga. Det som möjligen kan vara svårt att förstå är hur den israeliska regeringen tänker och vad angreppen har för syfte.
I ett stort reportage nyligen hos tidskriften Der Spiegel framgick dock detta med all önskvärd tydlighet. Med hjälp av forskningsgruppen Forensic Architecture vid University of London har man kartlagt IDFs härjningar i detalj, och visar fram ett mönster där det det dagliga myllret av bombningar, folkfördrivningar och övergrepp blir begripligt.
Så litet Gaza är består det ändå av två distinkta geografiska delar, åtskilda av Wadi Gaza, en flodbädd med den enda vattentäkten av betydelse i Gaza. Området i norr bevattnas av detta system medan den södra delen är torr och ökenlik.
En av regeringen Netanyahus första åtgärder i oktober 2023 var att beordra den dryga miljon människor som bodde norr om floden att bege sig söderut och det är just detta mönster som framträder i Forensic Architectures undersökningar av invasionen; att fördriva alla palestinier från den norra delen av Gaza.
Der Spiegel visar också hur de högerextrema och rasistiska bosättarorganisationerna redan bunkrar bostadsbaracker vid gränsen mot Gaza och bara väntar på att IDF ska göra klart sitt jobb där de inte bara jämnar palestinska bostäder, sjukhus och infrastruktur med marken utan även bygger militära installationer som också kommer att kunna användas av bosättarna – en systematisk etnisk rensning organiserad av Netanyahus regering.
Solidaritet i form av nödhjälp längs de tunna kanaler som ännu når in i området är akut men det vi verkligen behöver göra är att trappa upp ansträngningarna för att stoppa folkmordet. De palestinska fackföreningarna gick i höstas ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen:
Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som upprätthåller detta folkmord, från vapenfabriker till transport och militär forskning.”
Och där har vi folkmördarnas svaga punkt. Deras vänner i regeringar världen runt må vara obrottsliga i sitt stöd men ministrar och presidenter tillverkar inte några granater och transporterar inte en endast raketdetalj. Det är det världens arbetare som gör och det är också de som kan sätta stopp för terrorkriget.
Det är inte heller någon utopisk fantasi. För några veckor sedan röstade Svenska Hamnarbetarförbundets medlemmar med stor majoritet för att gå ut i en blockad mot all krigsmateriel till och från Israel. Exakt hur håller förbundets ledning just på att planera. När Hamn blockerade ryskt gods efter invasionen av Ukraina 2022 stämde arbetsgivarna dem inför Arbetsdomstolen. Denna kom fram till att blockaden påverkade “affärsledningsrätten” negativt och därför skulle avbrytas; att affärsintressen går före människorätt och solidaritet förvånar inte, möjligen att det numera är svensk lag.
Hamn är ett litet fackförbund och kan inte utmana det svenska kapitalet och rättssystemet på egen hand. Men inför terrorn utan slut mot Gaza blir alla som inte försöka agera medskyldiga. Hamns beslut är ett lysande exempel som pekar på vad alla andra fackförbund borde göra omedelbart. Som de palestinska facken sade i sitt upprop:
Arbetare har makten att störa leveranskedjorna och få slut på sina regeringars medverkan. Det är dags att agera nu.”
Det är en uppgift för alla fackligt aktiva att ta upp på varenda arbetsplats och i vartenda fackförbund.
