Primärvalet i USA är i praktiken över. Donald Trump kommer att ställas mot Hillary Clinton i presidentvalet den 8 november. Svenska Yles USA-korrespondent Christian Vuojärvi sammanfattar primärvalet i fyra punkter.
1. Det demokratiska partiets väljare har rört sig vänsterut
Bernie Sanders gav Hillary Clinton en avsevärt tuffare match i primärvalet än vad de flesta hade förutspått för ett år sedan. Sanders framgångar är ett tecken på att de demokratiska väljarna har rört sig allt med vänsterut.
Man skall komma ihåg att Sanders kandiderade flera gånger framgångsrikt som socialist i borgmästarvalet i Burlington i Vermont. Ännu för ett årtionde sedan skulle det ha varit omöjligt för en politiker med socialistbakgrund att nå framgångar i ett amerikanskt presidentval.
Den allt mer liberala demokratiska väljarskaran är sannolikt också orsaken till att Hillary Clinton numera motsätter sig frihandelsavtalet TPP och oljeledningen Keystone XL.
Men den stora valfrågan för både Sanders och Clinton har varit inkomstskillnaderna och bägge kandidaterna har talat för att minimilönen i USA borde höjas till 15 dollar per timme.
Temat hade inte hög prioritet under Bill Clintons valkampanj år 1992. Han placerade sig i den politiska mittfåran, vilket då var ett klokt drag i kampen mot George H.W. Bush och Ross Perot.
Också undersökningar visar att antalet demokrater som identifierar sig som liberaler har ökat. Enligt de vallokalsundersökningar som utfördes i samband med primärvalen i 25 delstater har antalet liberalt sinnade demokraterna ökat över allt. I vissa fall till och med markant. År 2008 identifierade sig 45 procent av de demokratiska väljarna i Nevada som liberala – i år var de 70 procent.
2. Quo vadis, republikanska partiet?
Donald Trumps framgångar har skakat det republikanska partiet i sina grundvalar. Frågan är hur hans triumftåg kommer att påverka partiet.
De flesta av partiets affischnamn har på sistone meddelat (vissa motvilligt) att de stöder Trump i presidentvalet, men många av dem är skeptiska till delar av hans politiska plattform.
Ett av de starkaste fundamenten i Trumps framgångsrika valkampanj har varit kritiken mot invandrare. Då han lanserade sin kampanj för ett år sedan stämplade han immigranterna från Mexiko som brottslingar, knarksmugglare och våldtäktsmän.
Retoriken gick stick i stäv med de rekommendationer som den republikanska partiledningen presenterade efter presidentvalsförlusten 2012. Ett av förslagen gick ut på att partiet bör göra närmanden till de spansktalande amerikanerna och jobba för en omfattande reform av immigrationslagarna.
Trump gjorde tvärtom och vann de republikanska väljarnas gunst.
Vägen till Vita Huset är fortfarande lång för Trump, men valresultatet den 8 november kan få följder på lång sikt. Ifall Trump förlorar presidentvalet och partiet samtidigt tappar mark i kongressen (kongressval arrangeras samtidigt som presidentvalet) kommer partiledningen sannolikt att överväga reformer för att undvika att en snarlik kandidat nomineras till presidentkandidat i framtiden. Om Trump vinner finns det, å andra sidan, en press på övriga republikanska politiker att omfatta hans idéer.
3. Opinionsundersökningarna höll streck
Trots att Donald Trump toppade opinionsundersökningarna redan i höstas var det väldigt få experter som trodde att han skulle gå hela vägen och nomineras till republikanernas presidentkandidat.
Orsakerna var många. Från att hans anhängare inte var tillräckligt motiverade och politiskt aktiva för att gå och rösta på honom, till att hans popularitet hade ett tak på ungefär 30 procent.
Med facit på hand så ser de utsagorna närmast generande ut. Trumps väljare visade sig vara oerhört taggade och i hälften av delstaterna har han fått över 40 procent av republikanska rösterna. Det vill säga helt i linje med vad galluparna förutspådde.
4. Valsystemet är i behov av reformer
Det amerikanska primärvalssystemet består av en myriad av regler och komplicerade processer. Det hela är ofta underhållande att följa med, men primärvalsturnén har inbyggda svagheter.
För det första så arrangerar alla delstater inte primärval. Ett antal delstater anordnar i stället så kallade nomineringsmöten (caucuses). Nomineringsmötena är tidskrävande och det finns ingen möjlighet att delta i processen om man är upptagen då de står på programmet. Det leder till att valdeltagandet ofta är anspråkslöst.
För det andra så blir de delstater som anordnar primärval eller nomineringsmöten i ett tidigt skede oproportionerligt viktiga. Antalet väljare i Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina är anspråkslöst, men deras röster var avsevärt mer utslagsgivande än de kaliforniska väljarnas, trots att de senare är markant fler.
Ett tredje krux var att republikanernas delegatfördelning varierade kraftigt från delstat till delstat. I vissa delstater gick samtliga delegater till den kandidat som fick flest röster. I Texas fördelades delegaterna endast mellan de kandidater som fick över 20 procent av rösterna. Det betydde att Marco Rubio kammade noll trots att 18 procent (över en halv miljon av röster) av de republikanska väljarna röstade på honom.
Dessutom har flera delstater slutna primärval, vilket betyder att endast registrerade republikaner och demokrater har rätt att rösta. En obunden väljare i New York var exempelvis tvungen att registrera som demokrat eller republikan redan i oktober för att få rösta i primärvalet i april.
Inalles bor det över 300 miljoner människor i USA. Endast en bråkdel av dem röstar i primärvalen. Demokratiunderskottet är med andra ord stort.
Artikeln hämtad från svenska YLE
