Ricardo Salgado, Cubadebate 250414.
Entre la miseria real y la narrativa miserable del fascismo.
Översättning: Zoltan Tiroler.
Artikeln har också varit publicerad på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida.
*******
I januari 2022 vann en progressiv regering valen i Centralamerikanska Honduras. Ett litet land som spelat en nyckelroll för USA i regionen. Därför den USA-stödda statskuppen 2009 mot president Manuel Zelaya. Efter stor mobilisering och flera års hård folklig kamp återtog vänstern, med partiet Libre, makten 2022.
Denna regering har ända från första dagen präglats av starka yttre och inre påtryckningar och ett mycket ojämnt styrkeförhållande. Faktum är att den första glimten av vad som skulle komma kom redan den 25 januari samma år, när högerflygeln försökte storma nationalkongressen, i samarbete med en grupp förrädiska ledamöter det förra regeringspartiet. Detta försök slogs tillbaka tack vare den nuvarande presidentens mod och det överväldigande folkliga stöd som hon, Xiamara Castro, fick inför denna första aggression.
Varje revolutionär process framkallar med nödvändighet kontrarevolutionärt motstånd, och fallet Honduras är inget undantag.
Drygt tre år efter Xiamara Castros progressiva regerings tillträde finns det en “verklighet” i medierna, inte i verkligheten, som upprepas med imponerande precision. I denna fiktiva verklighet har regeringen ”inte gjort någonting”, regeringen är ”lika korrupt eller mer korrupt än de tidigare”; den tidigare presidenten Manuel Zelaya Rosales är en slags bandit, i samma stil som gringos målade Pancho Villa i början av 1900-talet.
Och ingrediensen som inte kan saknas är “en regering kopplad till narkotikahandel med starka kopplingar till solkartellen som leds av Nicolás Maduro”. De falska historierna, som vävs samman dag för dag, har satt sina spår i en lågutbildad medelklass som är benägen att konsumera allt skräp som systemet genererar och som lider av stor rädsla för att förlora det som den inte har, inklusive en förment frihet som den inte åtnjuter.
Konspirationen mot president Xiomara Castros regering började vävas redan i slutet av november 2021, eller till och med ännu tidigare, när det stod klart för oligarkin att hennes seger var oundviklig. Och det måste sägas att oligarkin är ägare till de medier som har fört krig; föreställ dig vad den chilenska högertidningen El Mercurio gjorde mot Allende, men förstärkt miljontals gånger av ny teknik, sociala nätverk och alla resurser som finns idag.
Men faktum är att Xiomara Castros regering är den regering som i särklass har gjort de största materiella reformerna till förmån för befolkningen och landet i vår historia. Detta är fakta som inte kan ses i några medier.
Xiomara Castros regering har inlett en verklig revolution, där man har insett vikten av offentliga investeringar och centraliserad planering. Inom infrastrukturområdet har man byggt fler kilometer väg än under de föregående 25 åren.
I vissa fall, som i departementet El Paraíso, byggdes 125 kilometer asfalterade vägar på 120 år; i dag har detta departement mer än 250 kilometer asfalterade vägar, vilket innebär att denna regering har gjort mer på några år än vad högerflygeln gjorde på mer än ett århundrade.
Åtta nya sjukhus håller på att byggas, efter att det offentliga sjukvårdssystemet inte hade byggt något på minst 45 år.
Läkemedelskrisen har övervunnits. Men det pågår en ständig kamp mot aktörer som främjas av den fascistiska högern, till exempel Honduras läkarförbund, som är en permanent sabotagegrupp. Regeringen erbjuder nu ett förstklassigt oftalmologiskt program, i samarbete med kubanska specialister, vilket ger gratis vård till tusentals honduraner som annars inte skulle ha råd med sin rätt till syn.
Inom jordbruket har ett kraftfullt program för ökning av livsmedelsproduktionen främjats, för att nå en tillräcklig skörd av bönor.
Under tiden byggs nya skolor eller så repareras de befintliga, som skadades svårt efter plundringsvågen under de tre regeringarna efter högerkuppen 2009.
Under denna period av plundring främjade mäktiga ekonomiska grupper, samma grupper som är ägare till medierna, en vriden version av Model Cities. Något som syftade till att stycka upp landet i 19 särskilda ekonomiska regioner, utan offentliga företag och en stat som endast ansvarade för att lösa de sociala problemen för dem som inte kunde integreras i någon av dessa zoner. Ett dystopiskt scenario som avbröts när revolutionen inleddes av den nationella motståndsregeringen, under ledning av Xiomara Castro, ledd av partiet Libertad y Refundación och styrd av José Manuel Zelayas orubbliga åtagande att förändra vårt folks framtid.
Läsaren bör inte förledas att tro att dessa rader syftar till att hylla särskilda personer. Det handlar helt enkelt om att på något sätt rättfärdiga vårt folks ledargestalter, som fortsätter att smutskastas utan pardon, varje dag, av de eliter som ensamma bär skulden för landets efterblivenhet, beroende och misär. Om det finns något “fel” på landets ledarskap så är det att det inte böjer knä inför oligarkin utan utkämpar en kamp mot den, alltid under mycket svåra förhållanden.
I Honduras utkämpas således en strid i folkets medvetande. Det finns de alienerade människor som inte kan uppfatta de betydande förändringar som har ägt rum, och som förmås att djupt hata regeringen och dess ledare, och de som får fördelarna direkt och uppfattar förändringarna eftersom de påverkar deras materiella existens mer direkt.
Det kognitiva krig som förs i dag har ett avgörande ögonblick den 30 november, och även om fascisterna har små chanser att vinna är de beredda att göra det onämnbara, oavsett vilka konsekvenserna blir.
Ingen här kan tvivla på att vi står inför en klasskonflikt och att de olika polernas intressen är fullständigt antagonistiska och i dag, mer än någonsin tidigare, oförsonliga. Vi skulle därför vilja säga att beslutet ligger i händerna på arbetarklassen, som uppmanas att försvara sin revolution och garantera dess kontinuitet, och alltid komma ihåg att borgarklassen inte kommer att spara på något och om den vinner kommer att försöka utplåna varje spår av denna fantastiska honduranska historiska process som ingen skulle ha satsat på för tio år sedan.
Ricardo Salgado, Cubadebate 250414 (ZT)
