För alla som drömmer om att flyga

Ömsint, lågmält, inkännande, genomborrande och besjälat. Så målade Berta Hansson. En av Sveriges främsta expressionister. Nu har bildkonstnären, illustratören och barnboksförfattaren Sara Lundberg gjort en bilderbok om konstnärens ungdomsår. I Fågeln i mig flyger vart den vill ryms en hel värld och bilderna går rakt in i hjärtat.

Att “en bild kan säga mer än tusen ord” är visserligen ett uttjatat talesätt, men det gäller i allra högsta grad för Berta Hanssons bilder. Född 1910 till ett liv på en bondgård i jämtländska Hammerdal skulle hon egentligen aldrig ha tagit sig längre än till närmaste centralort. Men det gjorde hon. Hon tillät sig att drömma och att förverkliga sina drömmar. Denna process har Sara Lundberg fångat på ett säreget vis i Fågeln i mig flyger vart den vill.
Med en oerhört finkänslig samklang mellan ord och bild har hon skapat ett koncentrat av Berta Hanssons liv, inrymt i konstnärens ungdomsår. Hon har låtit sig inspireras av och speglat sig själv i Berta. Och resultatet känns i själen.
Det är en bok som rör sig i det sköra gränslandet mellan barndom och vuxenskap. En bok om att göra uppror mot det förutbestämda. Om att vara född till kvinna och att inte finna sig i sitt öde. Om ett bröst fullt av fladdrande längtan. En längtan efter att måla.

Sara Lundberg har tidigare illustrerat ett 20-tal kritikerrosade barnböcker och gjort egna hyllade bilderböcker om Öjvind, Vita Streck och Embla. Nu vänder hon sig till lite äldre barn. Över tio och hela vägen vidare, livet igenom. Fågeln i mig flyger vart den vill kan läsas av alla med behållning. Liten som stor.
Jag ser bilderna på Bildmuseet i Umeå, strax efter att Sara Lundberg har mottagit Snöbollspriset under årets Littfest. På vita väggar hänger de. Utan inramning. Färgfläckar, papperskanter och skisser gör den konstnärliga processen synlig. Alltihop griper tag i mig.

Berta Hanssons framtid var bestämd från början. Den skulle handla om att mjölka, bära vatten, bärga hö, diska, tvätta och ta upp potatis. Som för så många andra unga flickor runtom i landet på den tiden. Särskilt som hennes stöttande mor dog i tuberkulos när hon var 16 år gammal. Hon behövdes på gården helt enkelt. Hon behövde dra sitt strå till stacken. Hjälpa till. Men hon hade drömmar. Stora drömmar. Fladdrande vingar inombords. Vingar som ville få luft under sig och färdas långt bort i världen. Vingar som slokade och tappade hopp när modern dog. Ännu mera hopp när äldsta systern dog i samma sjukdom.
Hon var flicka i en tid när möjligheterna för en flicka att gå sin egen väg var så begränsade att den som hade drömmar kände sig fångad i en tvångströja. Sara Lundberg drog i intervjun vid Snöbollsprisceremonin paralleller till sin egen västerbottniska mormor, om vilken hennes mamma ofta sade: ”Jag undrar vad det blivit av mormor, om hon växt upp i vår tid.” Själv drar jag paralleller till min egen lika västerbottniska mormor som drömde stort men som fick avsluta skolgången efter sex år. Det fanns inte råd.

På samma sätt kuvades så ofattbart många begåvade, viljestarka kvinnor i unga år. Kvinnor som var flickor som ständigt tvingades sätta andras behov före sina egna. Men Berta Hansson lät inte detta ske. Hon gjorde uppror. Hon brände vid ärtsoppan och satte sig ned och läste för att visa fadern var skåpet skulle stå. Hon fann sin egen väg och följde den. Hon utbildade sig till folkskolelärare och tog tjänst i Fredrika i Västerbottens inland. Hon gick konstkurser. Hon blev konstnär. Hon blev upptäckt och uppskattad och etablerad. Hon följde sitt hjärta.
Sara Lundberg har i arbetet med boken tagit del av mängder av brev och dokument som Berta Hanssons släktingar har bevarat. Hon gör inte anspråk på att berätta en biografiskt korrekt sanning utan förhåller sig fritt till det historiska händelseförloppet. Hon koncentrerar Berta Hanssons händelserika liv till hennes ungdomstid med hjälp av tankar som konstnären tänkte och formulerade under hela sin livstid.

Bilderboksförfattaren har sagt att hon inte ville härma Berta Hanssons sätt att måla. Och hon gör också sin helt egna bildvärld. Ändå fångar hon stämningar på samma starka sätt som  konstnären gjorde när hon till exempel målade skolbarnen i Fredrika utan att på något sätt förminska eller försköna.

Två av bilderna blir jag stående länge framför. Båda rör behovet av värme och tröst. Av närhet och ömhet. Saker som var ovanliga mellan barn och föräldrar i början av nittonhundratalet. Och ännu svårare att få när ens mamma låg sjuk i tuberkulos.
Den ena bilden är en parafras på Michelangelos Skapelsen, där gud sträcker ut sin hand mot Adams hand. Berta ligger på sängen bredvid sin mor och de sträcker händerna mot varandra. Se men inte röra. Smittorisken var för stor. Saknaden större.
Den andra bilden visar flickan Berta Hansson som står i ladumörkret och omfamnar en ko. Modern håller på att dö. Kon är stor och stabil och låter sig bli kramad.

Händerna är återkommande motiv i Fågeln i mig flyger vart den vill. Sara Lundberg laddar dem med betydelse. Samma sak är det med träd och fåglar. Berta Hansson flyr undan plikterna, ut i naturen. Hon formar en fågel av lera att ge till sin sjuka mor, samtidigt som det inom henne flockas fåglar som vill flyga mot friheten. Även för den riktiga Berta Hansson hade fåglar ett stort symbolvärde. Hon målade dem särskilt mot slutet av sitt liv, då hennes syn försämrades alltmer. Men då hade hon också sett mycket.
Hon hade flyttat till Stockholm. Hon hade gjort resor till Frankrike, Italien och Egypten. Hon hade vistats ett och ett halvt år i södra Afrika. Hon hade engagerat sig i grundandet av en konstutbildning i KwaZulu-Natal i Sydafrika. Och hon hade förverkligat sina drömmar om ett liv som konstnär. Låtit fågeln i sig flyga fritt.

Text och foto: Emma Lundström

Artikeln tidigare publicerad i internationalen.se