För några år sedan gick jag ofta vid Ekeby våtmark här i Eskilstuna. Alltid med kameran i beredskap för att fånga vackra, dramatiska och lustiga motiv bland det rika fågellivet.
Vid ett tillfälle kom en häger flygande högt uppe i det blå med rak kurs mot nordväst. På tok för långt avstånd för att jag skulle få några bra bilder med mitt måttfulla teleobjektiv.
Men ändå, rent reflexmässigt lyfter jag kameran och tar några bilder. Blir det skräp är det bara att radera efteråt. Det kostar ju inget att fota nu när det är digitalkamera. Endast lite extra slitage på kamerans slutare att ta “onödiga” bilder.
Plötsligt gör hägern en dykning. Sedan några eleganta svängar. Därefter glider den upp mot högre höjd igen. Gör åter en elegant dykning och några svängar i cirkel. Allt sker utan att den slår med vingarna. Den glider som ett segelflygplan.
Så håller den på en kort stund, högst en minut. Sedan fortsätter den att flyga sin kurs mot nordväst.
Det hände på så hög höjd att jag inte såg exakt vad som hände framför mina ögon däruppe i det blå. Hägern var bara som en liten prick. Det är först när jag efteråt studerar bilderna och gör delförstoringar, som jag får en tydligare uppfattning om vad jag hade fått se.
Det var en vacker flyguppvisning. Men varför? Jag har svårt att tro att fågeln gjorde denna uppvisning för min skull. Men man kan aldrig veta.
Kanske hägern gjorde dessa eleganta språng bara för att den kan, och att den var glad och lycklig?
Det skulle jag nog också göra – om jag kunde.
Text och foto:
Rolf Waltersson
