Fattigdom räcker inte som förklaring

Det fodras en kombination av faktorer för att leda till den kultur som präglar de gäng som nu tar livet av varandra

Det malande dödandet i det som kommit att kallas “krig mellan kriminella gäng” reser frågor hos många av oss. Vad ligger bakom den totala empatibristen, oförmågan till medkänsla, som är en förutsättning för att man med berått mod ska mörda andra ungdomar som lever under samma bistra levnadsvillkor som du själv?

Jag ska här försöka lista att antal faktorer. Faktorer som var och en för sej inte gärna ger upphov till det beteende som vi dag kan se i gängen. Men som tillsammans utgör en dödlig cocktail.

1. Materiell fattigdom. Uppväxt i hem med svaga ekonomiska resurser. Förvisso en faktor. Men vi vet att den inte i sej själv ger upphov till empatibefriad gangsterism. Kombinerad med andra faktorer än de vi senare ska räkna upp här, kan uppväxt i fattigdom ge upphov till raka motsatsen. Solidaritet med andra som också har det svårt. En beslutsamhet att ändra på samhället i riktning mot mer jämlikhet. Klassmedvetenhet. Så fattigdomen måste kombineras med annat. För att ge upphov till massiv kriminalitet och maffiastrukturer.
2. Arbetslöshet i föräldragenerationen och arbetslöshet som trolig framtid för dej själv. Arbetslöshet förekommer i alla kapitalistiska samhällen i lågkonjunkturer. Men den är då oftast temporär. När konjunkturen vänder finns åter hopp om att få en anställning.
   Annat är det när arbetslösheten permanentas och tiderna när man kan få ett jobb blir undantagen istället för regel. I sådana samhällssituationer ökar risken för att kriminalitet blir ett lockande val. Ett trasproletariat kan komma att formeras.
3. I samhällen med stark klassmedvetenhet och arbetarklassorganisering (fackföreningar, folkrörelser, arbetarpartier) förblir kriminalitet en företeelse i marginalen.
   I samhällen där arbetarorganisering är svag och medvetenheten om att ett bättre liv garanteras genom sammanhållning är låg och tillbakaträngd blir det tvärtom. Se USA:s historia.
4. Sverige har gått från ett samhälle präglat av arbetarrörelsens värderingar till ett samhälle där egoism och strävan att själv berika sej blivit norm. Denna olyckliga utveckling har skett genom att arbetarrörelsens ledningar allt mer byråkratiserats och kapitulerat för de borgerliga egoistiska synsätten. Det har också skett genom en massiv propaganda och riktade kampanjer från “Svenskt Näringslivs” sida. En viktig propagandacentral i kampen för att utrota solidariskt tänkande ha SN:s think tank Timbro varit.
5. Resultatet har blivit ett samhälle där solidaritet och tankar på jämlikhet tryckts tillbaka och drömmar om berika ej själv blivit dominerande. I alla samhällslager faktiskt. I rikemansbarnens kretsar kan denna egoism och asocialitet ta sej uttryck i aktiespekulation, skatteflykt, profiterande genom privatiserade skolor och vårdinrättningar, rena bedrägerier etc. Ibland också i våldsam gangsterism, narkotikasmuggling etcetera.
6. När samma egoism och strävan efter rikedom manifesteras i fattiga förorter tar det sej uttryck i den gangsterism som nu skördar liv varje vecka. Idealen hos dessa ungdomar är inte längre de traditionella arbetarklassidealen. Istället är det drömmen om dyra bilar, guldsmycken obegränsad tillgång till vackra kvinnor som gäller. Borgarklassens livsstil applicerad på förorten.
   Inte blir det bättre av att unga fotbollsspelare faller in i samma livsstil. Dessa idrottsmän behöver inte begå brott för att nå rikedomarna, de görs tillgängliga genom de bisarra inkomster som proffsen garanteras. Detta hjälper naturligtvis till i etablerandet av den borgerliga livsstilen som det som bör eftersträva och det som ger status. Ett stall av sportbilar, lyxvillor och ett extravagant nöjesliv. Samma sak med artister och andra som upplevs som de som “lyckats”.
7. En faktor som också driver på riktning mot ett kriminellt liv är att många misslyckas i skolan. Nya undersökningar visar på hur avgörande det är att ha högutbildade föräldrar och att läxpluggandet är mer avgörande än det som sker i skolan. Många ungdomar har föräldrar som inte behärskar språket och som av olika anledningar inte kan lotsa fram sina barn i den svenska skolan. Vetenskapliga studier visar att dessa barn obönhörligen hamnar på efterkälken.
   Friskolesystemet har också slagit sönder den sammanhållna skolan och resurserna koncentreras till de skolor där de bättre bemedlades barn går. Privatskolornas avskaffande och hemläxornas avskaffande till förmån för läxhjälp i skolorna är givna reformer som måste till.
8. Den våldskultur som blivit allt mer förhärskande spelar en stor roll i skapandet av de empatibefriade gängen. Om man sedan tidig barndom utsätts för filmer där massivt dödande och tortyr ses som det som löser de flesta problem så har det effekt. En stor del av det US-amerikanska spelfilmerna har denna inriktning, ibland öppet, ibland mer sofistikerat. Likaså dataspel som till 90 procent är rena militärövningar. Det finns de som negligerar detta och menar att barn och ungdomar kan skilja på fiction och verklighet. Vi vill påminna att de flesta massmördare från Breivik till Christ Church-mördaren liksom en stor mängd av de som begått skolmassakrer har visat sej vara flitiga utövare av dessa spel. Den som hävdar att det inte har effekt att stora delar av dygnet syssla med dessa spel har nog en tung uppgift i att bevisa sin tes. Naturligtvis finns det undantag men vi talar om en kulturs generella inverkan.
9. Droghandeln. Denna har inneburit ett fält där gängen kan applicera sin strävan efter snabbt berikande. Precis som maffian i 20-talets USA byggde sin verksamhet runt den illegala sprithanteringen.

Jag tror att jag gjort min tankegång ganska klar här. Det fodras en kombination av faktorer för att leda till den empatibefriade kultur som präglar de gäng som nu tar livet av varandra.

Fattigdom räcker inte som förklaring. Den generation ur arbetarklassen som undertecknad tillhör (födda på slutet av 40-talet, början på 50-talet) levde inte i något materiellt överflöd. Levnadsstandarden var på många områden lägre än vad den ungdomarna i dagens förorter upplever. Men våra fäder hade arbete (våra mödrar var ofta hemmafruar). Vi själva förväntade oss arbete efter avslutad skolgång. Många arbetarklassbarn kunde också sikta på högre utbildning.

Vi var stolta över vår klasstillhörighet. Vi visste att det var våra föräldrar som “byggde landet”. I skolan mötte vi barn från medelklass och uppåt. Men någon strävan dit fanns inte. Överklassen sågs som fjantiga parasiter. De nuvarande gangstergängens beundran för borgerlig livsstil och lyx fanns inte. Vi stod inför 60 och 70-talens vänstervåg.

Vi kan alltså konstatera att gangsterväsendet i förorterna är resultatet av en häxbrygd. Materiell fattigdom. Ett havererat skolsystem. Massarbetslöshet och förlust av framtidstro. Frånvaron av arbetarrörelse och klassmedvetande. Den borgerliga egoistiska ideologins dominans i samhället och även bland de fattigaste. Drogerna. Våldskulturen i filmer och dataspel. Av närmast sadistisk karaktär.

Detta är vad den demokratiska socialistiska rörelsen har att konfrontera. Ingen lätt uppgift. Men vi har inget val. Så här ser ett kapitalistiskt samhälle i sönderfall ut.

Peter Widén