eFOLKET publicerar nedan den kubanske presidenten Fidel Castros tal vid ett möte i FN:s regi i Mexiko 2002. Castro avled den 25 november 2016. Om han levt skulle han idag (13/8) fyllt 94 år. Att det är hans födelsedag är dock inte den väsentliga anledningen till att vi publicerar texten till anförande i Mexiko. Anledningen är att Fidel Castros tal är en så lysande sammanfattning av det som är grundläggande och helt nödvändigt idag. En bred internationell folkrörelse måste byggas för att hoten mot klimatet, miljön och artmångfalden ska kunna mötas. En rörelse som också kan konfrontera de militärindustriella komplexen, rustningsvansinnet och den psykopati som speglas i de enorma kärnvapenlagren. Dessa frågor återkom Fidel Castro till, gång på gång, ända fram till sin död.
Fidel Castro menar att ett snabbt utrotande av hunger och ohälsa är ett fullt realistiskt mål. Det som krävs politisk vilja till förändring och en övergång till ett samhällssystem som inte hela tiden producerar skriande ojämlikhet, utslagning och ohälsa.
Vi behöver visioner. Och vi behöver en tilltro till visionernas realism genom en tillit till vår förmåga att tillsammans skapa en anständig värld.
Det är mot denna bakgrund vi idag publicerar Fidel Castros tal vid FN-konferensen 2002. Innehållet är mer aktuellt än någonsin!
Alla kommer inte att hålla med om det jag har att säga. Men med all respekt kommer jag att säga vad jag tycker.
Den nuvarande ekonomiska världsordningen innebär ett system av utplundring och utsugning som aldrig tidigare i historien. Folken tror för varje gång allt mindre på uttalanden och löften. De internationella finansinstitutionernas prestige befinner sig under fryspunkten.
Världsekonomin är idag en jättelik spelhåla. Aktuella analyser visar att för varje dollar som används i världshandeln går hundra till spekulativa operationer utan kontakt med den verkliga ekonomin.
Denna ekonomiska ordning har fört 75 procent av världens befolkning till underutveckling.
Den extrema fattigdomen i Tredje Världen omfattar idag 1,2 miljarder människor. Avgrunden växer i stället för att minska. Inkomstskillnaderna mellan de rikaste länderna och de fattigaste uppgick till 37 gånger år 1960 och uppgår idag till 74 gånger. Det har gått så långt att världens tre rikaste personer har tillgångar som motsvarar den sammanlagda bruttonationalprodukten för de 48 fattigaste länderna. År 2001 led 826 miljoner människor av hunger, 854 miljoner vuxna var analfabeter, 325 miljoner barn utan skola, 2 miljarder utan tillgång till grundläggande läkemedel till låga priser, 2,4 miljarder utan tillgång till grundläggande sanitära förhållanden. Inte mindre än 11 miljoner barn under 5 år dör årligen av orsaker som kunde undvikas, och 500 miljoner blir blinda av brist på vitamin A.
Invånarna i den utvecklade världen lever 30 år längre än invånarna i Afrika söder om Sahara.
Ett verkligt folkmord!
Det går inte att kasta skulden för denna tragedi på de fattiga länderna. De varken erövrade eller plundrade hela världsdelar under århundraden, inte heller inrättade de kolonialismen, inte heller slaveriet, och inte heller skapade de den moderna imperialismen. De var offren. Det främsta ansvaret för att finansiera deras utveckling faller på de stater som idag, av uppenbara historiska skäl, åtnjuter frukterna av dessa illdåd. Den rika världen bör efterskänka deras utlandsskulder och ge nya fördelaktiga lån för att finansiera utveckling. De traditionella biståndserbjudandena, alltid rakitiska och många gånger löjliga, är otillräckliga eller uppfylls inte.
För sann och hållbar ekonomisk och social utveckling behövs mycket mer än vad som medges. Även om bistånd till utveckling inte var hans idé skulle kanske åtgärder, som den nyligen avlidne James Tobins förslag för att bromsa den hejdlösa finansspekulationen, kunna tillskapa tillräckligt stora fonder för att tillhandahålla direkt utvecklingshjälp med allas demokratiska medverkan, utan att folkens oberoende och självbestämmande skulle behöva offras. En förutsättning är att de hanteras av FN-organ och inte av olycksbådande institutioner som Internationella Valutafonden. Det samförståndsdokument som världens herrar tvingar på oss på denna konferens innebär att vi ska hålla tillgodo med en förödmjukande allmosa, förknippad med villkor och inblandning i våra inre angelägenheter.
Hela systemet från Bretton Woods fram till idag måste tänkas om. Då fanns ingen vision om en annorlunda framtid. De mest mäktigas privilegier och intressen fick bestämma. Inför den nuvarande djupgående krisen erbjuds vi en ännu värre framtid, där världens ekonomiska, sociala och ekologiska tragedi står utan lösning för allt framtid, och där världen kommer att bli allt mer oregerlig, med för varje dag allt fler fattiga och hungrande, som om en stor del av mänskligheten vore överflödig.
Det är dags för politiker och statsmän att tänka efter på allvar. Det är vansinnigt att tro att man med våld ska kunna påtvinga alla en ekonomisk och social ordning som visat sig ohållbar.
Som jag tidigare sagt kan de allt mer sofistikerade vapen, som tornar upp sig hos de mäktigaste och rikaste, döda analfabeterna, de sjuka, de fattiga och hungrande, men de kan aldrig döda okunskapen, sjukdomarna, fattigdomen och hungern.
Vi borde säga “adjö till vapnen”, en gång för alla!
Något måste göras för att rädda mänskligheten!
En bättre värld är möjlig!
