Kari Parman skriver i sitt senaste inlägg att detta inlägg får betraktas som hans slutreplik. Vi väljer därför att inte direkt polemisera mot vad han anför i slutrepliken utan hänvisar till våra två inlägg från 21 och 28 februari.
Vi kan konstatera att sedan vår debatt med Kari inleddes i eFOLKET 21/2 har mycket hänt och och en livlig diskussion kring militär upprustning har skjutit fart i svenska och europeiska medier. En rad av politiska utspel har också gjorts från europeiska regeringar och från EU-håll. Utspelen går i minst sagt militaristisk riktning.
Det kan vara bra att till att börja med komma ihåg att kravet på kraftig militär upprusning av NATO:s europeiska medlemmar lanserades först av USA och särskilt av Donald Trump – redan under valrörelsen inför presidentvalet 2016.
Det vi i Sverige nu ser är att hela det politiska spektrumet av riksdagspartier – från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet – ställer sig bakom en ytterligare kraftig ökning av militärutgifterna. Likaså diskuteras av politiker och i medierna former för europeiskt militärt samarbete, och så även på kärnvapenområdet.
Nyansskillnader kan dock skönjas. Exempelvis från tidölagsregeringens partier betonas nödvändigheten av behålla och “utveckla” den så kallade transatlantiska länken, det vill säga relationen till Vita Huset och Pentagon. Detta både inom ramen för NATO, som i alla avseenden domineras av USA, och direkt, bilateralt. Ett exempel på det senare är DCA-avtalet om USA:s tillgång till 17 militärbaser i Sverige. Inte heller den socialdemokratiska ledningen har ifrågasatt DCA-avtalets fortsatta existens.
Från andra håll har den transatlantiska länken, mot bakgrund av Trump-administrationens agerande, ifrågasatts. Detta gäller också borgerliga röster, som till exempel Dagens Nyheters ledarskribenter.
Vad gäller den socialdemokratiska ledningen har den legat lågt, men tunga socialdemokratiska opinionsbildare som Aftonbladets Anders Lindberg och chefen för tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen (båda var varma nyfrälsta anhängare av Sveriges anslutning till NATO) har nu ifrågasatt den transatlantiska länken.
Lindberg och Suhonen, liksom de borgerliga kritikerna av den transatlantiska länken har intagit ståndpunkten att kraftig militär upprustning numera står på dagordningen. Den ståndpunkten delar de med S-ledningen och de borgerliga kritikerna av den transatlantiska länken till Vita Huset och Pentagon. Och även med tidölagets partiledningar. Alla förordar energiskt militär upprustning i stor skala. Oavsett synen på den transatlantiska länken och värderingen av Trump-regimen hamnar samtliga inom det svenska politiska och mediala etablissemanget på den trumpska ståndpunkten: Europa måste utan dröjsmål kraftigt upprusta militärt.
Samma tongångar hörs från etablissemanget inom EU och från en rad av europeiska regeringar.
I Tyskland har den tillträdande kristdemokratiska kanslern Friedrich Merz kommit överens med den kommande koalitionspartnern, de tyska socialdemokraterna, om en plan för enorma militära rustningar. Merz – som tillhör dem av de ledande europeiska ledarna som tycks ifrågasätta den transatlantiska länken – har också offentligt ventilerat frågan om tillskapandet av ett europeiskt kärnvapenparaply och en egen europeisk kärnvapendoktrin på basis av Frankrikes och Storbritanniens atombombsinnehav.
Därvidlag har han fått respons från Frankrikes president Emmanuel Macron, som lanserat tankar om hur de franska kärnvapnen i någon form och i någon utsträckning skulle kunna integreras i ett europeisk militärpolitiskt sammanhang. Frankrike är ju också en stat vars politiska etablissemang traditionellt förhållit sig med reservation gentemot USA:s dominans inom NATO och inom ramen för den transatlantiska länken.
Vad gäller frågan om kärnvapen går det nu snabbt också bland svenska politiker och propagandister. Den kristdemokratiska EU-parlamentarikern Alice Teodorescu har, inte helt överraskande, profilerat sig som entusiastisk förespråkare för en europeisk kärnvapenstrategi, och i gårdagens Dagens Nyheter lanserade den tidigare utrikesreportern på Sveriges Radio och reservofficeren David Carlqvist i en stor debattartikel tanken på en nordisk kärnvapenunion. Avlägsen är Olof Palmes tanke om en kärnvapenfri zon i Norden.
Sammanfattningsvis: Inom “etablissemanget” är man helt överens om att Sverige och Europa ska upprusta kraftigt militärt. Här finns ingen skillnad mellan dem som förespråkar fortsatt vasallstatus gentemot USA, och dem som i skiftande grad vill bryta den transatlantiska länken.
Man är också överens om att stärka det militära samarbetet mellan Europas stater, och inte så få förespråkar någon form av europeisk militär union.
Vad gäller Sveriges NATO-medlemskap har nu Vänsterpartiet förklarat att trots att man tidigare röstat emot så kommer man framöver inte att driva frågan om svenskt utträde. Partiet har, som sagt, också ställt sig positiv till ytterligare kraftig militär upprustning.
Vi kan alltså konstatera Palme-linjen för alliansfrihet och nedrustning idag inte har stöd från något politiskt håll i den svenska riksdagen.
Alliansfriheten företräds idag i Sverige endast av fredsrörelsen och ett antal vänsterorganisationer, till vänster om Vänsterpartiet.
Det är också endast där som inriktningen på antimilitaristisk kamp underifrån, grundad på internationalism och internationell solidaritet, lever. Liksom viljan att bygga en internationell folklig rörelse för avrustning.
För fredsrörelsen och den genuina vänstern handlar det inte om att sluta upp bakom “det egna” kärnvapenbestyckade stormaktsblocket och bakom militär upprustning, utan om att på internationell och nationell nivå bygga en rörelse som solidariskt förmår ta strid mot roten till militarismen. Endast så kan barbariet nedkämpas.
