Edward Blom, känd kulturhistoriker, tv-profil, gastronom, livsnjutare, programledare, kock, författare, och nu även schlagersångare med Livet på en pinne i Melodifestivalen 2018.
Edward Blom har skrivit en lång inlägg i Liberal Debatt där han uttrycker sin djupa besvikelse över förfallet inom det svenska kungahuset. (se lästips)
Jag måste säga att det är bland det roligaste jag läst på länge. Jag utgår från att det är satir, och då är det en fullständigt dräpande satir över “drömmen om ordnar, punsch och gudomligt blått blod i de kungliga ådrorna”.
Skulle det, mot förmodan, vara allvar är det om möjligt ännu roligare.
Jag citerar några valda stycken ur den sex sidor långa drapan i Liberal Debatt. Men jag rekommenderar att ni läser hela inlägget från Edward Blom. Ett inlägg som dessutom är mycket välformulerat:
Som ung var jag brinnande fosterlandsvän. Inte så att jag hade några sympatier för extremhögern – tvärtom. Nej, det var 1800-talets patriotism jag uppskattade: blåsorkestrarna, högtidstalen, de blänkande ordnarna – allt som var bombastiskt! Jag älskade att läsa fosterländska dikter av Snoilsky, Heidenstam och Runeberg. Varje nationaldag ställde jag en liten bordsflagga på skolbänken. I gymnasiet tryckte jag rentav upp sånghäften med nationalsången, Flamma stolt, Kungssången och Stenhammars Sverige, vilka jag försökte få mina uttråkade klasskamrater att sjunga med i – innan jag begav mig till Skansen, för att som vanligt varje år med glöd sjunga med i Du gamla, du fria och se kungen dela ut flaggor till olika föreningar.
Men min inställning till kungen var inte bara begränsad till traditionerna … jag trodde faktiskt att kungligt blod ägde en objektiv, ontologisk relevans. Blodet kanske inte bokstavligt var blått – men jag trodde faktiskt att kungligheter inte var helt vanliga människor utan nästan någon sorts kvartsgudar, och att även adeln i sin tur hade en liten del i detta.
På samma sätt trodde jag att även de verkliga, svenska kungligheterna ägde en viss sorts magi eller gudabenådning”.
Med åren började Edward Bloms tro på denna “kungliga gudabenådning” naggas i kanten när han såg hur kronprinsen levde livets glada dagar med fester, sportbilar och “galanta damer”, ungefär som vilken överklassnobb som helst.
Och när kronprinsen blev kung fortsatte han detta dekadenta liv, i stället för att “gå på Kungliga Operan och Dramaten… och visa större intressen för akademierna, konsten och poesin.”
Och i stället för “att lyssna på Wagner lyssnade kungen på Stevie Wonder.”
Edward Blom ställde då sitt hopp om ett “anständigare” kungahus till prinsessan Viktoria, “den segerrika”.
Men efter att Viktoria gifte sig med “herr Westling” en simpel gymägare, föll även det hoppet För Edward Blom:
“Kunde hon inte åtminstone ha gittat någon disputerad svensk greve, om det inte gick med en Wittelbach?!”, frågar Edward Blom med en uppgiven röst.
Kan tillägga att Wittelbach är en av de äldsta adelssläkterna i Tyskland.
Och på den vägen är det. Det gick så långt att Edward Blom övervägde att bli republikan. Men så långt gick det inte. “Jag har ju alltid tyckt att republiker var något vulgärt”.
Det slutar med en kompromiss – vi behåller monarkin – men kungen ska väljas. Vi ska ha ett “valkungadöme”, men med vissa förbehåll.
“Det vore ju inte så lyckat om en politiker eller popstjärna valdes till kung”, skriver Edward Blom, trots att han själv var “popstjärna”, om blott för en kort ögonblick 2018:
Jag lekte med tanken att man endast skulle få välja kung bland den betitlade adeln, eller att man skulle begränsa röstberättigandet på något vis. Fast det skulle min liberala sida ändå inte acceptera. Till slut fastnade jag för att man borde göra som i katolska kyrkan: Likt påven utser kardinaler, som sedan väljer en ny påve, skulle regenten utse ett hundratal personer till att bli de som efter hans död valde en ny regent”
“Le roi est morte, vive le roi!”. “Konungen är död, leve konungen!”, är det häroldsrop som i det gamla monarkistiska Frankrike höjdes inför folkskaran så snart en regerande kung avlidit.
Eftersom det nuvarande svenska kungahuset härstammar från Frankrike då Sverige i början av 1800-talet tvingades importera en ny “avelshingst”, Jean Baptiste Bernadotte, efter att det svenska kungahuset fått slut på egna tronföljare, kunde det var passande att åter ropa: “Konungen är död, leve konungen!”
Rolf Waltersson
Lästips
- Edward Blom: Kronprinsessans bröllop och rojalisternas magiska tänkande – Liberal Debatt, 5 juni 2023
- Edward Blom – Livet på en pinne – YouTube
- Det blåa blodet blir allt tunnare inom kungafamiljen – eFOLKET, 29 juli 2020
- Bernadotte – Wikipedia
