Sedan oktober 2023 har Israel bedrivit ett hänsynslöst krig mot Gazas befolkning. Sjukhus har bombats. Journalister har skjutits ihjäl. FN har förvägrats tillträde. Hjälparbetare har avrättats. Barn förlorar synen på grund av svält. Allt sker inför öppen ridå – ändå fortsätter Sveriges regering, liksom stora delar av västvärlden, att tala om “proportionalitet”, “självförsvar”, och att det inte är upp till oss att avgöra om krigsbrott begås.
Samtidigt fortsätter den svenska handeln med Israel. Krigsteknologi inkluderad. Kontrasten mot hur västvärlden agerade när Ryssland invaderade Ukraina är total. Inom loppet av dagar infördes omfattande sanktioner. Sverige och EU uttryckte ett gemensamt och kraftfullt stöd till Ukraina – militärt, humanitärt och politiskt. Från höger till vänster rådde bred enighet: Rysslands övergrepp var en oacceptabel kränkning av folkrätten.
I ljuset av detta hör vi ett återkommande, märkligt argument: Varför protesterar “vänstern” mot Israel men inte mot Ryssland? Är det ett uttryck för antisemitism? Det är en orimlig och intellektuellt ohederlig anklagelse – och ett effektivt sätt att flytta fokus från det som är verkligt obekvämt: västvärldens egen selektiva tillämpning av internationell rätt.
Faktum är att vänstern – särskilt i dess parlamentariska form – har stött sanktionerna mot Ryssland från dag ett. Ryssland är redan föremål för isolering, fördömanden och sanktioner. När vänstern däremot kritiserar Israel, handlar det om att den västliga dubbelmoralen blottläggs: när folkrätten kränks av våra fiender talar vi klarspråk. Men när brotten begås av en allierad? Då blir varje ord en diplomatisk balansakt, och varje handling reduceras till tystnad.
Det är detta som får människor att samlas på gatorna – inte i tron att Netanyahu ska lyssna, utan i hopp om att våra egna regeringar ska göra det. Protesterna riktas inte mot Israel i isolering, utan mot västvärldens medlöperi: vapenkontrakt, tyst diplomati, blockerade FN-resolutioner. Det är krav på konsekvens. På att de principer vi så gärna talar om ska gälla överallt – inte bara när det passar.
Att avfärda denna kritik som antisemitism är inte bara farligt, det är cyniskt. Det förminskar det verkliga hotet från antisemitism och används som ett retoriskt vapen för att avväpna legitim kritik. Kritik mot en stats handlingar – oavsett om det är Ryssland eller Israel – är inte hat mot ett folk. Det är en demokratisk rättighet. Ibland en moralisk skyldighet.
Det handlar inte om att välja sida i en propagandaduell mellan öst och väst. Det handlar om att försvara civilbefolkningens rätt till liv, oavsett var bomberna faller – i Kiev, i Aleppo eller i Rafah. Att blunda för detta lidande, att kräva tystnad eller ”balans”, är inte neutralitet. Det är att normalisera övergrepp. Det är att värdera vissa liv lägre än andra.
Det har ett namn.
Det är rasism.
Dror Feiler
Artikeln har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
