Vi påstås vara på väg in i ett kunskapssamhälle där bara högkvalificerade jobb blir kvar. Men på fabrikerna, lagercentralerna och akutmottagningarna ser det annorlunda ut.
Där upplever det löpande bandet en renässans, där devalveras yrkeskunnandet, där går anställda in i väggen i planerad underbemanning och chefsgodtycke.
En undersköterska inom hemtjänsten berättar anonymt på Aftonbladets debattsida hur det är att komma tillbaka till kontoret efter en arbetsdag. Hon har lyft gamla människor som varken har draglakan eller höj- och sänkbar sjukhussäng, tvättat dem med de hygienartiklar som funnits att tillgå i lägenheten och röjt upp bland spyorna när vinterkräksjukan härjat. Men chefen är inte nöjd: “Varje liten minut av våra arbetsdagar registreras. Ibland kan arbetsgivaren printa ut ett papper av vår arbetsdag och fråga vad vi gjorde där och där och där, tider vi inte varit inloggade hos en kund. Då får man berätta att ‘där var jag på toaletten’ och ‘där stannade en anhörig mig i porten och småpratade om sin mamma.’”
Vårdarbetarna inom hemtjänsten hade tidigare tid att stanna en stund vid hembesöket. De var oftast fast anställda. De återkom till sina brukare, de kände dem, och de hade frihet att tillsammans med de äldre och sjuka avvika från rutinerna. Det fanns utrymme för icke schemalagda aktiviteter. I de privata hemtjänstföretagen och i New Public Management-systemets offentliga vårdenheter råder tvärtom brist på tid, kontinuitet och handlingsutrymme. Timanställda jäktar runt med en GPS-uppkopplad mobiltelefon, ålagda att inom ett förutbestämt tidsintervall klara av ett antal standardiserade sysslor.
Inom hemtjänsten kunde 2015 bara 16 procent av vårdarbetarna påverka den dagliga planeringen av arbetet. Tio år tidigare var siffran 39 procent. Omkring hälften av de anställda funderar starkt på att sluta.
Så är det på många håll i arbetslivet. Yrken finfördelas i enahanda, strikt övervakade rutiner. Utrymmet att företa sig något efter eget huvud, att söka sig utanför boxen, krymper nere på golven.
Men på andra håll i samhällspyramiden tycker sig expertisen veta att den industriella kapitalismen med dess slitsamma, enahanda arbeten tillhör det förgångna. Redan 1962 talade Daniel Bell om ett annalkande postindustriellt samhälle där arbetarna skulle bli lika sällsynta som bönderna. Föreställningen om ett epokskifte framdrivet av tekniska omvälvningar har sedan dess återkommit i många variationer. Alvin Toffler skrev om “den tredje vågen”, Manuel Castells ser ett “nätverkssamhälle” växa fram och Antonio Negri och Michael Hardt förklarar att “med övergången till den informationella ekonomin har det löpande bandet ersatts av nätverket som den modell som produktionen organiseras utifrån…”.
Det senaste i genren är “den andra maskinåldern”, ett begrepp lanserat av MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee. Den digitala tekniken leder oss in “i en tid av enastående framsteg”, berättar de. “… det har aldrig funnits en bättre tid för anställda med specialkunskaper eller den rätta utbildningen, eftersom dessa personer kan använda sig av teknologi för att skapa och samla på sig värden. För arbetare som bara har ‘ordinära’ kunskaper och förmågor har det emellertid aldrig varit så illa ställt, eftersom datorer, robotar och andra digitala teknologier i en enastående takt förvärvar dessa kunskaper och förmågor.” “Superstjärnorna” är eftertraktade, men efterfrågan på arbetare längre ner i hierarkin minskar till följd av utbredningen av den nya tekniken. Så förklarar Brynjolfsson och McAfee de växande inkomstskillnaderna.
Klasskonflikten är i detta perspektiv förskjuten 180 grader. Den framstår som ett avstånd mellan en växande grupp högkompetenta kunskapsarbetare som surfar fram i den nya ekonomin och en krympande skara stackare som klamrar sig fast vid det gamla och därför halkar efter. Föreställningen om epokskiftet präglar som ett axiom samhällsdebatt och politik. Den får ideologer till vänster att skifta fokus från produktionen och dess inneboende slitningar mellan arbete och kapital, och den uppmuntrar politiker och fackliga företrädare att överge kollektiva krav och genomgripande sociala reformer till förmån för insatser som ska ge eftersläntrarna chansen att, som det heter, hänga med i utvecklingen. I stället för kamp mot klassförtrycket utlovas lika möjligheter för alla att erövra en plats bland superstjärnorna.
Det går inte att få en klar bild av det svenska klassamhället utan att genomskåda de förutfattade meningar som omger produktionsvillkoren. Till fundamentet i den postindustriella visionen hör följande teser:
- Det enahanda rutinarbetet är på väg bort.
- De löpande banden löper inte mer.
- En växande tjänstesektor tränger undan den industriella kapitalismen.
- Storföretagen löses upp i nätverk av små, självständiga producenter.
Alla teserna har som grundpremiss tanken att den nya tekniken är drivande i utvecklingen. Såväl testerna som premissen är falska.
Mikael Nyberg
Detta är den första artikeln från Mikael Nybergs analys av det nya arbetslivet inom tankesmedjan Katalys projekt Klass i Sverige. Det är en viktig text som i sin helhet finns att ladda hem som. Den går också att läsa på Mikael Nybergs hemsida.
