Mikael Nyberg: Det fejas på golvet för Mr. Bezos

Vi är redo för business, skriver regeringen till Amazonchefen Jeff Bezos. Mångmiljonbidrag och skatterabatter ställs till förfogande. Men det är inte allt. Villkoren i arbetslivet har de senaste decennierna steg för steg anpassats till nätjättens affärsmodell. Medan fackliga och politiska ledare talar om den svenska modellen fortsätter framstötarna.

– Det är som Orwell 1984, hela tiden, Storebror övervakar dig hela tiden.

Jag träffar honom i Koblenz i södra Tyskland. Han plockar varor på Amazons lager utanför staden. Work hard, have fun, make history lyder företagets motto. En handscanner leder honom som en mänsklig robot genom arbetsdagarna.

– Den talar om för dig exakt vart du ska gå. Plan 4, hylla D210, fack A15. Du skyndar dit med din vagn och din gula plastlåda.

– De registrerar ditt tempo, hur lång tid det tar för dig att ta dig från en punkt till en annan. Om du stannar till hos en arbetskamrat och pratar lite, kommer gruppledaren eller chefen springande och frågar varför det dröjde så länge att ta dig till nästa fack.

Ingen tid får förspillas nere på golvet, ett överflöd av kapitaliserad tid ska hopa sig hos Jeff Bezos, koncernens ägare. Dagsnoteringen närmar sig 200 miljarder dollar.

Ideologer till höger och vänster har ända sedan 1960-talet betraktat den industriella kapitalismen som ett passerat eller snart passerat stadium i mänsklighetens utveckling. De har talat om postfordism och det löpande bandets avveckling. De har förespeglat oss att den nya tekniken leder oss in i ett postindustriellt kunskaps- och nätverkssamhälle.

Men vad gömmer sig i Jeff Bezos motto?

Henry Fords produktionssätt utsträckt till varucirkulationen, Charlie Chaplins moderna tider i digitalt gränssnitt.

Amazon anlitar experter från den japanska bilindustrin för att organisera sina lager. En lokal chef berättar: “…de är inte rådgivare, de är förolämpare, de är verkligen inte snälla … De är samurajer, de absolut sista samurajerna, killarna från Toyotas fabriker.”[1]

I Toyotamodellen, lean som managementkonsulterna kallar den, ska varje andrum, varje icke kapitalavkastande ögonblick, elimineras ur arbetsdagen. Därför minimeras lagren i alla led. Allt ska levereras just-in-time. Det löpande bandet sträcks bildligt talat ut över hela produktionsprocessen. Alla måste arbeta felfritt i den takt hela kedjan håller, och med planerad underbemanning förstärker företagsledningen pressen på arbetarna.

Amazon fullbordar detta management-by-stress med löftet om snabba leveranser till kunderna. Nutidens springschasar jagar runt på gator och vägar med lastbilar som det aldrig finns tid att lasta optimalt.

– Tänk vad det skulle gynna miljön om vi kunde vänta någon dag med leveranserna och fylla bilarna, sa en transportchef jag träffade på en buss från Skövde.

Utan reserver och marginaler är kedjan känslig för störningar. Amazons affärsmodell är därför oförenlig med stridbara, organiserade arbetarkollektiv. Bolaget är känt för sin vägran att teckna kollektivavtal.

“Otidsenligt, främmande och oacceptabelt”, skrev fem fackliga ledare i Svenska Dagbladet i juli.[2]

Amazon var på ingång med svensk sajt och distributionscentral. Men någon konfrontation med den amerikanska nätjätten kom aldrig till stånd.

Amazon lejer ut arbetet vid sitt nybyggda lager i Eskilstuna till Kuehne Nagel, ett schweiziskt företag som sedan länge har kollektivavtal med Transportarbetareförbundet. De fackliga företrädarna räknar hem ännu en framgång för den svenska modellen. “Vi fick en bra relation med företaget”, säger Kjell Arbestål, lokal ombudsman för Transport efter ett första möte.[3] Handels tillförordnade ordförande, Linda Palmetzhofer, välkomnar Kuehne Nagels vilja att skriva kollektivavtal. LO avgör vilket av facken som ska teckna det lokala avtalet.[4]

Kollektivavtalsstrukturen har visat sig förvånansvärt stabil, förklarar Ingemar Göransson, pensionerad LO-utredare, för mig. Han ger ännu ett exempel:

– 1998 sitter jag och avtalssekreteraren Hasse Karlsson på hans rum och ljuger. In kommer bemanningsbolaget Manpowers Europachef. “Vi vill etablera oss här”, säger han. “Vi har en worldwide policy: vi skriver inga kollektivavtal. Men vi har fattat att det går inte här.” Så tittar han på Hasse och frågar: “Kan jag skriva skriva ett sånt – nu, här, med dig?” Det tar två år. Sedan har vi ett avtal för bemanningsbranschen.

Strukturen säkrad.

Hur gick det på golvet?

Jag vet lokala strider där bemanningsavtalet kommit till användning, men överenskommelsen var inget stopp för förslumningen av arbetslivet. Patrik Ljunggren, ordförande för Transports avdelning 3 i Göteborg, såg under sin tid på Schenker hur bemanningsbolagen bredde ut sig. Den inhyrda personalen skulle vara ett tillskott vid tillfälliga arbetstoppar, hette det i början. Idag har vissa terminaler inga egna anställda förutom cheferna.

– Förr hade folk fast anställning, och personalstyrkan var dimensionerad för att klara både toppar och dalar i arbetsbelastningen. Det gav utrymmen för återhämtning. Det är borta idag.

– Rädslan brer ut sig. Så fort de inhyrda ställer krav på arbetsmiljö eller löner riskerar de att åka ut. Samtidigt oroar sig de ordinarie anställda för att bli utbytta mot bemanningspersonal. Det finns inhyrda som jobbar på samma ställe i fem, tio år utan trygghet. Vi har fått lite bättre koll på läget idag, men många invandrare och ungdomar blir fortfarande lurade på löner, arbetstider och annat.

– Vissa företag har mätverktyg för att kolla hur mycket alla presterar. Plockar man inte tillräckligt snabbt får man inte vara kvar. Det är inte tal om anpassade prestationskrav för någon som har slitit ut sig. Okej, säger bemanningsbolaget, då skickar vi någon annan.

Jag ringer Kuehne Nagel för att höra mig för om anställningsmöjligheterna vid det nya lagret.

– Vi har anställt de vi behöver för tillfället, säger kvinnan som svarar. Men senare ska vi rekrytera 250 personer. 60 procent egna anställda, 40 procent inhyrda.

Det blir plock i skift av varor i ett pick tower, ett lager med ändlösa rader av hyllor i flera våningar.

Bemanningsbolaget Tranpenad annonserar efter lagerpersonal:

“Just nu söker vi efter orderplockare till ett nyetablerat lager i Eskilstuna på deltid … Dina huvudsakliga arbetsuppgifter är orderplock och packning. Du arbetar med handscanner och har lätt för att lära Dig nya system …

Vi önskar att Du

• Trivs med ett högt arbetstempo
• Har ett gott ordningssinne
• Är noggrann, serviceinriktad och ansvarsfull
• Är kvalité- och produktivitetsmedveten
• Har ett stort engagemang och intresse för lager- och terminalarbete …”[5]

Work hard, have fun, make history.

Nätjättens stridsrop ekar sedan länge genom det svenska samhället. Statsmakten lockar inte bara med subventioner och skatterabatter. Våra liv har också lagts till rätta. Med bemanningsbolag, sms-anställningar och hyvlade arbetstider står Sverige till tjänst när Jeff Bezos vinstoptimerar underbemanningen och suger avkastning ur arbetsdagens sista andetag.

I Tyskland är Amazons anställda lediga på söndagarna. Vilodagen är lagfäst. I Sverige framstår det som omodernt. Vi ska ha det som i USA där människan lever för affärerna och ställer sin arbetskraft till förfogande 24/7.

När jag började rulla pall på KF Färskvarucentralen i Årsta var det inte tal om att jobba kvällar och helger. Fredag eftermiddag var ett språng ut i två dagars ledighet, ett utrymme fredat för livet med flickvänner, familj och kompisar.

Så kom lördagsjourerna och snart var helgledigheten borta på lagren. Men de lokala klubbarna hade ännu vetorätt mot obekväma arbetstider. Företagen fick på många håll betala rejält för arbete efter klockan 18 på vardagarna.

Nu är också det borta.

Affärskedjor och e-handelsföretag varnade för Amazons intåg och klagade över kostnaderna för arbete kvällar, nätter och veckoslut. Den svenska logistiken var inte konkurrenskraftig, hette det.

2017 tecknade Handels ett nytt kollektivavtal för lager och e-handel. Förbundsledningen sålde ut vetorätten och annullerade alla lokala överenskommelser om extra påslag för obekväma arbetstider.

I utbyte fick förbundet stopp för allmän visstid. Men inget hindrar företagen att lita till inhyrd personal.

Cheferna på lager och e-handelsföretag kan nu göra anspråk på 19 av dygnets 24 timmar. Kollektivavtalet ger dem rätt att schemalägga lagerarbete från 05.00 till 24.00 362 dagar om året.

Susanna Gideonsson, Handels ordförande, nu ordförande för LO, talade om modernisering.

Det ska bli lätt att ge anställda sparken också. Det har varit modernt i ett par hundra år over there. Under fredsplikt förhandlar de fackliga ledarna med Svenskt Näringsliv om det lagförslag som ska föreläggas riksdagen.

Det kallas den svenska modellen.

Strukturen säkras. På golvet fejas det för Mr. Bezos.

—Mikael Nyberg

• Artikeln tidigare publicerad på Mikael Nybergs hemsida och i Aftonbladet Kultur.
• Läs Hans Östenssons recension: Kapitalets automatik av Mikael Nybergs.
• Den nyutgivna bokens titel: Kapitalets automatik: mänskliga robotar och systematisk dumhet.