Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Vid sjutiden på morgonen den 28 oktober 1981 gjorde en fiskare på väg att plocka upp sina nät i den blekingska skärgården en märklig upptäckt. Vid inloppet till Gåsefjärden och mitt inne i känsliga marina skyddsområden låg en rysk ubåt.
Så börjar SVTs nya skruvade serie Whiskey on the Rocks. Och så började också en av de mest spektakulära händelserna i svensk samtidshistoria. Serien förhåller sig föredömligt fritt till de verkliga händelserna och kan konsten att ta ut svängarna. De diplomatiska förvecklingarna löstes knappast av den svenske statsministern Thorbjörn Fälldin i maskopi med den sovjetiska ambassadören, inte olik en moderniserad version av Alexandra Kollontaj.
Och det är väl tveksamt om överbefälhavaren förberedde ett väpnat angrepp och i förlängningen hoppades på ett öppet krig med “den ryska arvfienden”.
Däremot finns det anledning att instämma i seriemakarnas förklaring till tilldragelsen, det rörde sig med all säkerhet om en gigantisk felnavigering med få motstycken i modern marinhistoria. Om den sedan berodde på omfattande alkoholkonsumtion, antika ekolod, allmän inkompetens eller en kombination av allt detta lär inte gå att fastställa.
Ändå står denna tolkning i bjärt kontrast till den som varit det officiella Sveriges fram till denna dag. ÖB och hans experter hävdade omedelbart att det rörde sig om en planerad infiltration med syfte att kartlägga hemliga farvatten. U 137 var ett spionfartyg som tagits på bar gärning.
De menade alltså på fullt allvar att en 75 meter lång rysk ubåt på spionuppdrag tagit sig in i ett militärt skyddsområde i övervattensläge med bullrande dieselmotorer och föreskrivna skeppsljus tända; att den med blåsta vattentankar fortsatt över grunda vatten där dykning inte varit möjlig och att den i åtta knop seglat in i en trång fjärd där ubåten bara med stora svårigheter skulle kunnat vända och att uppdraget utförts av en alldeles för stor och till på köpet atomvapenbestyckad farkost.
Som var och en förstår är en sådan rövarhistoria alldeles för orimlig för att idag kunna användas till och med i ett så grovkornigt skämtprogram som Whiskey on the rocks.
Det hindrade inte att den utan prut accepterades av regeringen, ledande politiker och massmedia. Fälldin pratade inte med den ryske ambassadören, han skickade ilskna protestnoter, Olof Palme kallade till demonstration på Sergel torg och förkunnade att det var obegripligt varför de sovjetiska militärmyndigheterna velat sätta ett gott grannskapsförhållande på spel genom ett handlande som hela svenska folket måste uppleva som kränkande. Och tidningarna fylldes av krigsrubriker om det ryska hotet. Hur var det möjligt?
Händelserna måste förstås mot bakgrund av det nya kalla krig som utvecklades vid denna tid.
Från hösten 1980 började det dyka upp rapporter om utländska militära ubåtar i svenska farvatten. Några konkreta belägg fanns inte.
U 137 ändrade spelplanen i grunden. Ingen kunde förneka att en rysk ubåt kränkt svenskt militärt skyddsområde. Att den var på spionuppdrag var i den upphetsade stämning som rådde inte möjligt att ifrågasätta. Nu var det fritt fram för rapporter om ubåtar från hela landet.
Ett knappt år senare, hösten 1982, kastades Sverige in i en omfattande ubåtsjakt. Två värnpliktiga rapporterade att de siktat två ubåtsmaster på Hårsfjärden, alldeles intill Muskö örlogsbas, den svenska marinens hjärta. De kommande dagarna gjordes ytterligare en rad observationer som enligt marinen tydde på flera u-båtar och minifarkoster.
Ubåtsjakten blev en världsnyhet och ett särskilt internationellt presscenter inrättades vid Berga som besöktes av 900 journalister. Ubåtsjakten pågick i flera veckor med sjunkbomber och minor och en rad dramatiska rapporter om instängda u-båtar som gjorde utbrytningsförsök. Men utan synbara resultat.
Men nya ubåtar inrapporterades i en strid ström och regeringen tillsatte en särskild ubåtskommission för att försöka bringa klarhet i vad som hände. Ordförande blev den före detta socialdemokratiske försvars- och utrikesministern Sven Andersson och som kommissionens mest aktive medlem utpekades snart den unge moderatpolitikern Carl Bildt.
När den i april 1983 avgav sin rapport väckte den sensation. “Med fullständig säkerhet” konstaterades att främmande u-båtar, troligtvis “sex ubåtar, varav tre var miniubåtar av dittills okänd karaktär” uppehållit sig kring Hårsfjärden. Kommissionen gav sedan en detaljerad beskrivning av hur man menade att kränkningarna gått till och hävdade att de ingått i en samordnad operation över ett relativt stort geografiskt område. Än mer uppseendeväckande var att kommissionen entydigt ansåg sig kunna slå fast att det rörde sig om “ubåtar tillhörande Warszawapakten, d.v.s. väsentligen sovjetiska.” Samtidigt friskrev man väst: “Inga observationer har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato.”
Regeringen Palme lämnade en skarpt formulerad protestnot till Sovjetunionen där man hävdade att kränkningarna utgör ett allvarligt brott mot folkrättsliga regler.
Men rapporter om påstådda kränkningarna upphörde inte. Mellan 1981 och 1994 registrerades cirka 4 700 enskilda observationer av “bedömt ubåtsrelaterade föremål av olika slag” och bland militären spreds rykten om att ryska Spetsnaztrupper setts smyga omkring på svenska skärgårdsöar.
Men trots många insatser lyckades inga inkräktare fångas, vare sig på land eller i vatten. Av alla de mer eller mindre ”säkra”, “sannolika” och “möjliga” u-båtar som militären hävdat kränkt Sverige har bara en enda med säkerhet kunnat beläggas – U 137. Snart började många tvivla på hållbarheten i misstankarna, särskilt som ubåtsjakterna tenderade att intensifieras när riksdagen skulle behandla försvarsanslagen. Dessa, och särskilt anslagen till ubåtsjakt, höjdes också kraftig. Men det hjälpte inte, inga båtar hittades.
När regeringen Bildt tillträdde 1991 lade statsministern personligen ner stora ansträngningar på att förmå den nya ryska regeringen att erkänna sina sovjetiska företrädares synder, utan framgång. Och trots löften om betydande hittelön var det inte möjligt att få någon rysk sjöman eller marinofficer att träda fram och berätta om några äventyr i svenska vatten.
Den avgörande trovärdighetsknäcken fick de påstådda ubåtskränkningarna när en statlig utredning avslöjade att de speciella typljud som marinen identifierat som vitala ubåtsindikationer i själva verket åstadkommits av mink eller skarpsill. Utredningen underkände också den tidigare ubåtskommissionens slutsatser och slog fast att det inte varit möjligt att peka ut någon enskild nation.
Det utesluter naturligtvis inte att främmande ubåtar förekommit. Om fler än U 137 kommit från öst vet vi inte. Men säkert är att några kom från väst. USA:s försvarsminister under denna tid, Caspar Weinberger, berättade i en svensk TV-intervju att det låg i USA:s intresse att testa det svenska försvaret för att försäkra sig om att det höll tätt mot ryssarna. Han menade också att dessa intrång skedde med den svenska regeringens goda minne.
Än har svenska myndigheter formellt inte backat när det gäller påståendena om U 137s spionuppdrag. Men när SVT på bästa sändningstid kan ägna tre timmar åt Whiskey on the rocks i skrattspegeln utan att ens antyda att det rörde sig om en medveten provokation från Sovjet har nog, efter 40 år, luften gått ur också den skepparhistorien. Tack för det.
Det är naturligtvis omöjligt att se Whiskey on the rocks utan att dra paralleller till idag. En ny våg av kallt krig, med allt fler heta utbrott. Ett auktoritärt Ryssland som för krig i sitt närområde. Militärer och politiska MÖP-ar som drivit på för NATO och kräver upprustning. Ett uppblåst krigshot mot Sverige med detaljerade planer på hur Gotland kommer att besättas av ryska trupper. Media som spelar med. Dessvärre, hittills har de varit lika framgångsrika som de var på 80-talet.
Låt oss hoppas att det inte tar 40 år innan bluffen synas denna gång.
Kjell Östberg
