Kari Parman:
Sverige, en gång hyllat för sin stabila välfärdsmodell och jämställda samhällsstruktur, genomgår en djupgående förändring. I centrum av denna omvälvning står den svenska medelklassen, en grupp som historiskt sett haft en avgörande roll i att både forma och upprätthålla det sociala kontraktet mellan medborgare och stat.
Denna samhällsgrupp har länge åtnjutit förmåner som en hög levnadsstandard, stabila anställningar och tillgång till ett robust socialt skyddsnät. Men medelklassen befinner sig nu i en identitetskris, en kris som både speglar och förstärker de krafter som hotar att riva sönder Sveriges samhällsmodell inifrån.
En central aspekt i diskussionen kring medelklassens naivitet är dess överdrivna tro på möjligheten till socialt avancemang. Med en övertro på sina möjligheter att klättra uppåt i den sociala hierarkin har medelklassen länge betraktat sig själva som kandidater till överklassen. Denna tro är dock inte bara grundlös utan också djupt skadlig, eftersom den avleder deras uppmärksamhet från de faktiska problem som plågar samhället.
Denna illusion om ett ofrånkomligt avancemang är inte enbart ett resultat av ett mer individualiserat samhälle, utan också en spegling av en djupt rotad naivitet. Medelklassen tror att genom att konsumera rätt varumärken, bo i rätt bostadsområden och skicka sina barn till de ”rätta” skolorna kan de bli accepterade som jämlikar till överklassen. Men denna ambition är både naiv och ouppnåelig.
Medelklassen vill eller förmår inte förstå att det är djup kulturell klyfta mellan den och överklassen. Överklassen, vars ställning i Sverige ärvts över generationer, föraktar medelklassens försök att klättra.
Överklassen betraktar dessa försök som fåfänga och ser medelklassen som “nyrika” och inkompetenta uppkomlingar. Trots medelklassens bästa försök att imitera överklassens livsstil, från sommarhus på Gotland till barnens vistelse på dyra internatskolor, kommer dess medlemmar alltid att stå utanför.
Den svenska överklassen värderar traditioner, historia och ett omfattande nätverk av inflytelserika relationer, vilka medelklassen saknar. Trots att medelklassen kanske har utbildning och inkomst på sin sida, kan dessa attribut aldrig konkurrera med den sociala stamtavla och kulturella kapital som överklassen förfogar över.
Denna ständiga exkludering från överklassen gör medelklassen ännu mer besatt av att bevisa sitt värde, ofta genom att investera i symboler för rikedom som inte är rotade i deras egna liv.
En särskilt allvarlig konsekvens av denna strävan mot ett ouppnåeligt ideal är medelklassens oförmåga att kritiskt granska sin egen position i samhället. Istället för att ifrågasätta sina sociala ambitioner och förstå de strukturella hinder som hindrar dem från att nå överklassen, blir de mer benägna att konsumera och “överprestera” i hopp om att kunna “slå sig in”. Denna övertygelse att man genom idoga ansträngningar och materiella investeringar kan nå överklassen är inte bara naiv, utan också djupt skadlig för samhället i stort.
Samtidigt som medelklassen försöker närma sig överklassen spelar den en nyckelroll i den systematiska urholkningen av den svenska välfärdsstaten. Denna process har delvis underbyggts av en blind tro på privatisering, upphandlingar och marknadslösningar som de uppfattat som vägen framåt. Vad de inte inser är att deras tilltro till marknadskrafterna har banat väg för en förödande utveckling.
Privatiseringen av skola, vård och omsorg har lett till en fragmentering av välfärdssystemet. Medelklassen, i sitt blinda förtroende för effektivitet och teknokratiska lösningar, har ofta stöttat dessa förändringar i tron att valfrihet och konkurrens skulle leda till bättre tjänster. Denna missriktade tro har öppnat dörren för privata aktörer, vars främsta intresse är ekonomisk vinst snarare än medborgarnas välmående.
Ett tydligt exempel på privatiseringens skadliga effekter kan ses inom det svenska skolsystemet. Många privatskolor ägs nu av riskkapitalbolag som prioriterar lönsamhet framför utbildningskvalitet. Resultatet är att eleverna, framtidens medborgare och arbetstagare, lämnas med undermålig utbildning och begränsade möjligheter. Klassklyftorna ökar då barn från resursstarka familjer söker sig till dyra friskolor medan de som inte har samma ekonomiska förutsättningar tvingas till skolor med sämre resurser.
Skolsystemet, en gång en symbol för jämlikhet och rättvisa i Sverige, har blivit en arena för kommersiella intressen.
Ett annat område som drabbats hårt av privatiseringen är äldreomsorgen. När kommuner och regioner börjar anlita privata vårdbolag för att sköta omsorgen om de äldre, får vi ofta se nedskärningar i personalstyrkan och en försämring av vårdkvaliteten. Företagen fokuserar på att maximera sina vinster, vilket går ut över de äldre, som får allt mindre tid med vårdpersonalen och en lägre standard på såväl mat som psykosocial omsorg.
Denna utveckling är ett direkt resultat av medelklassens naiva tro på att marknadslösningar är svaret på alla samhällsproblem. Genom att driva på privatiseringen och förespråka konkurrensutsättning, även inom välfärden, har de ovetandes bidragit till dess sönderfall.
Det är viktigt att uppmärksamma att medelklassen inte bara är förövare i denna process, utan också offer. De blir själva drabbade när det offentliga skyddsnätet, varit deras trygghet, monteras ned. Många medelklassfamiljer står idag inför en osäker framtid när det gäller tillgång till vård, utbildning och omsorg för sina äldre släktingar.
Den svenska överklassen, med sina ärvda rikedomar och dolda nätverk, står alltid redo att skydda sina intressen. För dem spelar det ingen större roll hur mycket medelklassen konsumerar eller arbetar, de kommer aldrig att bli accepterade som jämlikar. Istället används medelklassens strävan efter status till överklassens fördel. De tillåts klättra så länge det gynnar överklassen, men aldrig så högt att de blir ett verkligt hot.
Vad Sverige behöver är en omvänd rörelse, där medelklassen inser sin verkliga position och börjar arbeta för att stärka solidariteten inom samhället istället för att jaga individuella ambitioner om status och rikedom. Ett samhälle byggt på gemensamt ansvarstagande och solidaritet är ett samhälle som står starkt inför de utmaningar som globalisering, digitalisering och marknadsfundamentalism för med sig.
Detta kräver en förändring i medelklassens självuppfattning och i dess syn på marknadens roll i samhället. Istället för att se marknadslösningar som den enda vägen framåt, behöver de återvända till de värden som en gång byggde upp den svenska välfärdsstaten, rättvisa, jämlikhet och tillgång till vård liksom utbildning och social trygghet. Detta innebär också att ta avstånd från den kortsiktiga vinning som privatiseringar kan erbjuda, och istället se till de långsiktiga konsekvenserna för samhällets helhet.
Sveriges medelklass står inför ett vägval. De kan fortsätta att jaga den ouppnåeliga drömmen om att bli en del av överklassen eller så väljer de att ta sitt ansvar och kämpa för att bevara och återuppbygga den svenska välfärdsstaten. Ett samhälle där alla, oavsett klassbakgrund, kan leva med värdighet och trygghet.
Kari Parman
Gnosjö
