Close Up fortsätter att leverera proffesionella arrangemang, det ska egentligen sägas att de flesta punkfestivaler som arrangeras nu är fascinerande bra. Under helgen arrangerades Close-Up-Punken på Studion vid Kulturhuset i Stockholm inför 500 betalande punkare i alla åldrar.
Jag hade egentligen bara tänkt att göra ett fotoreportage av den här helgen, men det var två så fantastiska dagar som förtjänar att även återges i text. Studion, som är en del av Kulturhuset i Stockholm var en perfekt lokal för det här arrangemanget. Bra storlek, nära till baren samt bra ljud och ljus.
Fredag
Kvällen inleddes ungefär vid samma till som alla After Work-barer börjar att fyllas på, 18.30 kickade Stockholmsbandet Krigsstigen igång det hela. Och som de gjorde det. De är ett band som haft en riktigt fin höst, både med spelningar och låtproduktion. Här fick de äntligen visa Stockholmspubliken att de är ett riktigt bra liveband. De står med nästan båda benen i den svenska trallpunken men har även en skönt rockig sida, ett band att räkna med i framtiden.
Nästa band att bocka av den här kvälleb var Världen Brinner, då hade Gatuplan spelat strax innan, en spelning som jag missade. Men Världen Brinner alltså, hur bra de än är på skiva så är de ett liveband av rang. Malin far runt som en guttaperkaboll på scenen utan att för en sekund tappa närvaron och glädjen, eller ilskan när den väl behövs. De har trots allt en hel del låtar där den behöver plockas fram. Världen Brinner är ett band som engagerat sig i sociala frågor sedan dag ett.
Kvällen avslutades med två kort som varit säkra i sisådär 40 år, Charta 77 och Coca Carola. Det sistnämnda missade jag den här gången men Charta 77 gjorde som vanligt en stabil insats med en blandning av punkrökare, ballader och mer popiga bitar och allsången låg tät i lokalen.
Lördag
Fredagen var bra men lördagen blev ännu bättre med ett par riktiga smällar, både positiva och negativa sådana tyvärr. Kvällen inleddes starkt med Blisterhead, kanske hela festivalens tightaste band. En enda gång uppfattade jag att de spelade fel och det var under The Clash-covern Spanish Bombs. Men annars var det fullt ös och väldigt genomrepat, skönt att inleda kvällen med en injektion av ösig streetpunk.
Sedan tog Rolands Gosskör vid, helgens äldsta band, som bildades redan 1978. De har hunnit att lägga ner och återförenas ett gäng gånger sedan dess. Det här var första gången jag såg dem live och de har ett helt pärlband av hitlåtar som de brände av. FBU, Gossen Franco, Maktbegär… listan går att göras lång och det är alltid kul att se farbröder ösa på som det inte finns någon morgondag.
Men det var när Vänsternäven klev på som temperaturen ökade markant. Vänsternäven är lite som ett musikkollektiv från Skaraborg med medlemmar från nästan alla band i det området. Jag hade inte sett dem live tidigare och det blev en riktig käftsmäll av underhållning. Faktiskt bland det bästa jag upplevt gällande levande musik. Text-tematiken är klassiskt punkig men det är partykörerna som är den stora behållningen, det är så fruktansvärt mäktigt när hela bandet sjunger, gapar och skriker samtidigt. Vänsternäven borde vara ett stående inslag på alla spelningar.
När jag gick och funderade på vad som skulle kunna toppa Vänsternäven var det ju faktiskt dags för Hyrda Knektar att spela. Ett av de band jag sett mest fram emot den här helgen. Det går inte att säga något annat än att de är ett av landets bästa punkband. Det är svårt att förklara Hyrda Knektar, men med orgeln och saxofonen sticker de ut och när spelningen är över kan man konstatera att fyra av bandets sju medlemmar stått för leadsången. Under spelningen kom kvällens andra smäll, en dundersmäll tyvärr. En kille i publiken fick för sig att stagediva, baklänges dessutom! Ingen tog riktigt emot honom och han smackade skallen i backen. Spelningen fick avbrytas en stund innan killen kunde hjälpas iväg till sjukhuset.
Det sista bandet jag såg den här kvällen var The Casualties från New York, precis som deras spelning i Eskilstuna för några år sedan bjöd de på en bra show även den här gången. Stenhård hardcore/streetpunk med tuppkammar och hela köret. Själv var jag rätt trött vid den tiden och hade fortfarande Vänsternäven och Hyrda Knektar som dunkade i mitt medvetande, jag var musikaliskt mätt så att säga. Sista bandet, Trubbel från Göteborg, missade jag då jag behövde hinna med sista tåget hem.
För att sammanfatta helgen kan jag bara säga jösses! Vilken tillställning, både musiken och arrangemanget, det var helt perfekt uppstyrt. Sen vill jag även rikta ett tack till så många människor som var på plats, ingen nämnd ingen glömd men vi är familj på riktigt.
