Demokrati och yttrandefrihet är på tillbakagång. Arbetarklassen är vid det här laget ett slitet släkte som dom senaste åren sett sina löner och villkor rasa utför och arbetsbelastningen stiga till oproportionerliga höjder.
I detta utmattningstillstånd framstår yttrandefriheten för de flesta som en lyxfråga som man inte ens orkar tänka på när löner, starkare anställningstrygghet och drägliga villkor förefaller som mer akuta och relevanta behov…
I välfärden har vi i Sverige haft en stark tradition av meddelarfrihet. Detta för att värna om skattebetalarnas rätt att ha insyn i hur deras kosing spenderas men också för att skydda till exempel patienter och skolbarn.
Men när de privata aktörerna kom in i välfärden hände någonting drastiskt. I dessa verksamheter kunde personalen inte ha yttrandefrihet eftersom detta kunde leda till att obehagliga sanningar skulle komma ut i offentlighetens ljus och smutsa ner företagens varumärke. Detta ansågs inte hållbart då det kunde skapa oro och huvudvärk för näringslivets toppskikt.
Men yttrandefriheten är pulsådern som håller demokratins hjärta pumpande och själva grundförutsättningen för att vi ska kunna försvara våra rättigheter. Och det är ingen slump att våra löner och villkor rasat simultant med yttrandefriheten.
Så nu byttes personalens lagstadgade yttrandefrihet ut mot möjligheten att bli både stämd och åtalad om man yppade något negativt. För den som var beredd att sluka konceptet med hull och hår öppnades möjligheten till högre lön och karriär utan några brutala krav på kompetens och motsatsen för den som satte sig emot. Tala blev straffbart och tiga blev guld…
Det är idag i stort sett riskfritt att försöka hindra anställda att utöva sin yttrandefrihet, det är mycket ovanligt att någon straffas. Detta cementerar och legitimerar strypningen av yttrandefriheten som koagulerar och skapar blodproppar i pulsådern så att demokratins hjärta inte kan pulsera som det ska.
Jag önskar att man såg på överträdelser och förhindrandet av yttrandefriheten för vad det faktiskt är – ett hot mot demokratin.
—Stine Christophersen, signerat i Arbetaren.