Vare sig Kina eller Bill Gates Foundation behöver bekymra sig över väljare och val. De kan göra vad de vill, utan insyn och utan bekymmer för att bli bortröstade. Det är intressant. Kan man tycka.
Än mer intressant är att många av de som, med rätta, bekymrar sig över Kina snarast applåderar Bill Gates. Vars Gates Foundation styrs helt av tre personer: Bill Gates, Melinda Gates och Warren Buffett. Hur många som sitter i Xi Jinpings närhet vet jag inte. Kanske hans fru har samma roll som Bill Gates hustru? Och Chen Min’er förstås.
Nu går det givetvis inte att rakt av jämföra Kina med Gates Foundation. Det gör jag inte heller. Jag påpekar bara att de med ekonomiska muskler – oavsett om de är kommunistparti eller de som kallar sig kapitalister – gillar att slippa insyn och beroende av väljare.
Hur vore det om vi skulle ta och lära oss något om det? Och slå fast att vi ogillar att sådana som har stor makt över investeringar, teknikutveckling och därmed människors liv värjer sig mot insyn och demokrati. Den ena med kommunismens argument, den andra med marknadsliberalismens argument. Jag ogillar båda. Oavsett vem som ler fryntligast, låter mjukast och lovar mest.
Jag har förstått att många socialister inser problemet med Kinas kommunistparti. Det är bra. Jag har också förstått att många liberaler blundar för problemen med allt rikare och mäktigare familjeklaner. Det är illa. Men det blir så när marknadsliberalismen tagit strypgrepp på socialliberalismen. Och liberaler i allmänhet inte längre begriper att det är skillnad på frihet för människor och frihet för kapital.
Så på nåt sätt har socialister tagit steg framåt, medan liberaler tagit steg tillbaka. Som grön står jag stadigt och pekar på avarterna. Önskar att formellt ledande gröna politiker skulle göra det också…