I fredags debatterade Socialdemokraternas klimat- och miljöminister Annika Strandhäll med Moderaternas klimatpolitiska talesperson Jessica Rosencrantz. Medan forskningen pekar på att vad som krävs för att Parisavtalet ska kunna hållas är både livsstilsförändringar och samhällsomställningar, så ansträngde sig båda debattörerna för att inte få det att låta som att den nödvändiga omställningen skulle kunna medföra något som helst obehag för den vanemässiga konsumtionsmänniskan.
Rosencrantz undvek formuleringar om att individer kanske skulle kunna behöva ändra sig. Moderaternas betoning läggs istället på att det ska gå att leva på oförändrat med vardagens valmöjligheter, men “på ett hållbart sätt”. Detta naiva mantra är de flesta partiernas sätt att inte riskera att skrämma bort väljare. Det mest radikala Rosencrantz verkade kunna komma på var att prata om hållbar industri.
Första pris i visionslöshet tog ändå Strandhäll när hon valde att prata om att det ska vara enkelt att återvinna hushållssopor. Allt ska bli enklare och ge mer jobb. Socialdemokraternas bestämda uppfattning är nämligen, deklarerade Strandhäll, att omställningen ska erbjuda “fantastiska möjligheter”, till ett bättre och rikare liv, via tiotusentals fler jobb i en grön industri. Men att tala om klimatomställningen på detta sätt är inte att vara visionär, utan verklighetsfrånvänd.
Präglade av tidsandan med positivitetsnormer, uppåt-framåt-optimism och rädslor för att något någonsin skulle kunna råka bli jobbigt ett tag, eller att någon skulle behöva begränsa sig, formulerar riksdagens största partier sin miljöpolitik i termer av möjligheter och tillväxt. Inom de största riksdagspartierna råder en hundraprocentig avsaknad av strukturkritik.
Att det produktionsfokuserade industrisamhället är själva kärnan i det förlegade förbränningssamhället är inte talbart i den tankevärld som dessa politiker rör sig inom. Så å ena sidan kan Strandhäll säga att samhället måste ställa om i alla delar, men å andra sidan får inte grundstrukturen i produktionssamhället ifrågasättas. Därav valet av ofarliga diskussionsexempel som sopsortering och det visionslösa moderata tjatet om mer kärnkraft
Allra mest fästa vid idén om att individuella friheter är att likställa med att inte behöva begränsa eller ändra sig, och. att den enda vägen är tillväxt och teknikutveckling, är talespersoner för C och L i Studio Ett:s inslag om klimatpolitik baserad på liberal ideologi. Men få saker är så visionslösa som den sammanblandning av tillväxt och välfärd som passerar utan ifrågasättande i reportaget.
—Ida Hallgren, ledare i Syre.