Efter äldreomsorgens många år av privatisering är priskriget nu i full gång även inom det offentliga. Den aktör som bjuder lägst får hela kakan när äldreomsorgen auktioneras ut.
Att kvaliteten i någon omfattning värderas är en chimär. Det är priset som avgör upphandlingen. Kvaliteten kan förstås vara god ändå, både i offentlig och privat regi, men det är alltid priset man konkurrerar om – inte kvaliteten.
När cirkusen väl är igång finns det ingen som kan dra i nödbromsen. Hjälpinsatserna för de äldre är kalkylerade till ett minimum. Minuterna är exakt beräknade för varje hjälpinsats. Och det är inte de boende och personalen som har gjort beräkningen…
Bemanningen på många boenden kan vara undermålig. Det kan saknas sjukvårdsutrustning, råda brist på vårdpersonal och sjuksköterskor speciellt under kvällar och helger. Under dessa tider kan de hända att bemanningsföretag kliver in i stället. Men har man otur så händer det att de inte kliver in, utan helt enkelt uteblir och den äldre kan sväva i livsfara.
Äldre som skattemässigt dragit ett stort lass för att bidra till den offentliga välfärden i form av skola, vård och omsorg betalar dessutom för sitt boende, sin vård och omsorg. Trots detta har de nu en prislapp märkt med “lägst bjudande” och saknar möjlighet att påverka sin situation. Det är slugt, blodtörstigt, förödmjukande och nonchalant att tro sig ha rätten att tillåta vinst inom vård- och omsorg för utsatta grupper (även applicerbart inom skolan).
Byråkratin inom kommuner och entusiasmen av att leka affär (New public management, NPM) är häpnadsväckande…
Låt oss använda skattebetalarnas pengar på ett effektivt sätt och skyndsamt begränsa NPM, vinster i vård och omsorg och stoppa nedmonteringen av äldreomsorgen. Välfärden i Sverige har varit en självklarhet under flera decennier, men börjar nu nå sitt “bäst före datum”. Omsorgens och sjukvårdens välfärd går fortfarande att rädda, men det är brådskande.
—Maria Österman, insändare i Dagens Nyheter.