Washington DC förvandlats till ett fort. Mer än tio tusen soldater från nationalgardet också placerats inuti och utanför kongressbyggnaderna. Politiker i mörka kostymer går mellan sina kontor genom korridorer där väggarna är vadderade med dubbla lager av soldater. Unga män i kamouflagekläder och full beväpning står, ligger och sitter överallt bland vita marmorstatyer och välvda tak.
När nästa president svärs in på onsdag ska antalet ha fördubblats – totalt tjugotusen soldater ska då bevaka kongressen, högsta domstolen och de andra regeringsbyggnaderna. Det är fyra gånger fler än USA har i Afghanistan just nu. Där det råder krig, och de återstående trupperna är allt som hindrar talibanerna från att inta Kabul.
I Washington DC är det amerikaner som fruktar andra amerikaner. Republikanska kongressledamöter som röstat för att ställa Trump inför riksrätt köper skottsäkra västar, utifrån det rimliga antagandet att det finns landsmän som vill döda dem. Många demokrater har tagit bort sitt märke från kavajslaget när de rör sig på stan för att inte omedelbart kännas igen som medlemmar av representanthuset.
En av de starkaste och mest attraktiva idéerna med USA är att det går att börja om. Att det kan bli bättre imorgon. Man får försöka igen. Men det är både billigt och farligt att bara vinka hejdå till Trump utan att konstatera skadan som gjorts. Det går inte att bli benådad utan att först erkänna skuld.
Blicken borde sedan flyttas över till de som kommer efter Trump – som har observerat och studerat vad han har gjort, och sett vad han har lyckats med. Och som kanske kan tänka sig att ta det några steg längre. Senator Josh Hawley från Arkansas, till exempel, som höjde en knytnäve inför mobben, för att visa att han var med dem.
På onsdag får USA en ny president. Så glöm Trump nu. Men glöm aldrig Trump.
— Jenny Nordberg, analys i Svenska Dagbladet.