När stormen dragit förbi måste vi ställa oss själva en rad allvarliga frågor kring vad det är för samhälle vi till syvende och sist vill ha. Ett där vi i första hand ser till vår egen vinst och vinning, eller ett där vi alla tillsammans hjälps åt för att värna om varandra. Där den som har lite mer, bidrar lite mer så att den som har lite mindre också kan ha det bra.
För egen del är jag gladare än vanligt att vi ännu har det samhälle som vi har. Ett samhälle där utgångspunkten fortfarande är “alla tillsammans” och “vi hjälps åt” i stället för “survival of the fittest” eller “every man for himself”.
Vi har tack och lov fortfarande ett välfärdssystem, om än till viss del ihopplåstrat. Alliansregeringen kämpade på ordentligt vid sina 8 år vid makten när t ex villkoren för a-kassan försämrades rejält och väldigt många därmed tyvärr lämnade.
Det är intressant att se hur många det är som just nu ropar efter gemensamma insatser. Hur många som kräver att vi löser det här tillsammans efter att ha röstat på alternativ som gett dem själva någon hundring mer i plånboken till priset av bland annat välfärd sålts ut så att vi nu – när vi står där vi står – inte haft möjlighet att se till att det finns en tillräcklig beredskap.
Tillströmningen till fack och a-kassa är nu större än på länge. Jag frågar mig om det beror på att människor förstår värdet av att vi tillsammans försäkrar våra arbetsvillkor och våra inkomster eller om det beror på att man känner att den egna svångremmen börjar dras åt? Jag hoppas på det förstnämnda.
Effekterna av högerpolitik har vi nu fått se svart på vitt i till exempel bristen på sjukvårdsutrustning, ett samordningsområde som apoteket ansvarade över när det var statligt. En funktion som alliansregeringen glömde tänka på när de bestämde att apoteken skulle privatiseras. Allt för den enskildes möjlighet att dra in lite extra cash. Survival of the fittest.
Det är tack vare våra gemensamma trygghetssystem som människor slipper hamna på gatan nu. Det är tack vare våra gemensamma trygghetssystem som människor även fortsatt kan sätta mat på bordet, och köpa hela kläder. Det här är tydligare nu än det varit på många, många år.
—Malin Berglund, ledare i Västerbottens Folkblad.