Den sjätte september prövar Nacka Tingsrätt en städares rätt till lön. Det blir den första gången någonsin som papperslösas rätt till lön prövas i en svensk domstol. Det handlar om statsministerns städerska.
Varje dag luras papperslösa arbetare på lön i Sverige. I de flesta LO-yrken. På alla tänkbara adresser. Dagens Nyheter varnade senast iförrgår för hur satsningar på infrastruktur i norr riskerar att locka till sig arbetslivskriminella bolag. Ekobrottsmyndigheten varnar för att en miljard kronor kan hamna i fickorna på kriminella bolag som utnyttjar papperslösa arbetare och lurar dem på lön. När man lyssnar på myndigheter och politiker får man intrycket att vi står handfallna och behöver ny lagstiftning.
För nio år sedan fick vi en lag som heter 2013:244. Den reglerar rättigheterna för hundratusentals arbetare, nämligen alla som saknar rätt att vistas i Sverige. Den har aldrig prövats. Hur kan det komma sig? Det handlar trots allt inte om något perifert särintresse utan om vilka lönekrav som egentligen kan riktas mot just de omtalade arbetslivskriminella bolagen.
Lagen slår fast att en papperslös arbetare som utfört arbete i Sverige har rätt till lön av arbetsgivaren. Om det handlar om en entreprenad ska företaget i toppen av kedjan betala ut lönen om man inte har utfört rimliga kontroller av arbetskraftens migrationsstatus.
Om det är oklart hur många timmars lön som saknas (det är det oftast), ska bolaget betala tre heltidslöner på kollektivavtalsnivå. Det innebär att om en papperslös byggnadsarbetare kan bevisa att han har arbetat men inte har fått sin lön, dock oklart hur många timmar, tja då ska bolaget betala honom ganska precis 100 000 kronor.
Syftet med lagen är enkelt: det ska kosta pengar att lura gästarbetare. Arbetares mänskliga rättigheter ska skyddas. I förarbetena står det att en papperslös arbetare som väcker talan bör erbjudas tillfälligt uppehållstillstånd tills frågan är utredd. Lag 2013:244 är helt enkelt en av våra allra tydligaste lagar mot arbetslivskriminalitet. Men den används inte.
Det var nämligen inte svenska fack eller politiker som fick igenom lagen. Sverige fick den så satt säga “i knät” genom EU-lagstiftning. Det är troligen därför LO låtsas som att den inte finns. För det går ju inte alls ihop: Våra lagar i Sverige slår fast att en viss stor grupp arbetstagare har starka rättigheter – ändå vägrar arbetarrörelsen att stå upp för dem.
—Emil Boss, signerat i Arbetaren.