Inflationen är som bekant på väg upp i Sverige. Efter många år av framgångsrikt bekämpande passerades treprocentsvallen häromveckan. 3,1 procents inflation är nu den senaste siffran som Riksbanken presenterat. Och de följer utvecklingen pliktskyldigt, eftersom det är deras uppdrag att hålla inflationen runt 2 procent. Varken mer eller mindre, för det är måttet för en optimal ekonomisk samhällsutveckling, enligt de som vet. Och vem är jag att ifrågasätta detta. Så en viss känsla av oro är med andra ord berättigad…
Annat var det förr. Under mina 22 första levnadsår understeg inflationen aldrig 6 procent, med toppnoteringen 13,6 procent 1980. Jag blev alltså vuxen under konstant hög inflation.
Men de senaste 20 åren har inflationen stadigt legat under 2 procent, ibland har vi till och med haft deflation. Endast 2008 överstegs treprocentsvallen. Innan dess får vi gå så långt bak som 1993, enligt Statistiska Centralbyrån, SCB. Ifjol var siffran 0,5 procent, för att jämföra med de senaste dagarnas oroväckande uppgifter…
Sverige är inte ensamt om ökad inflationstakt för närvarande. I flera länder uppmärksammas samma utveckling, inte minst i USA. I inflationshatande Tyskland spås årets siffra landa på 6 procent!..
Jag vill inte vara en olyckskorp, det är klart att detta kan vara ett gupp i vägen tillbaka mot det normala igen. Men det blir ändå intressant att notera hur vi klarar det uppkomna läget. På många sätt.
Ingen svensk under 30 har till exempel erfarenhet av en ihållande hög inflation. Många svenskar verkar dessutom tycka att 70-talet var toppen, i alla fall om jag ska förstå nuvarande konservativa tongångar. Hur kommer dessa grupper reagera sammantaget när vårt samhälle ska försöka styra upp utvecklingen? Inflationsmålet är trots allt fortfarande överskuggande allt annat i vår demokrati, även om många tycks ha glömt bort det.
—Jonas Nordling, krönika i Dagens Arena.