Kriget har förändrat den geopolitiska verkligheten och aktualiserat flera frågor som vänstern nu måste förhålla sig till. För det första har Rysslands folkrättsvidriga invasion gjort frågan om europeisk säkerhet mer akut än på länge.
I Finland vill en majoritet av medborgarna nu för första gången gå med i Nato. I Tyskland har kansler Olaf Scholz i en handvändning övergivit den pacifistiska politik som landet i alla fall på pappret har bedrivit sedan 1945. Sådana förändringar kan framstå som naturliga eller till och med önskvärda i dagens läge.
Denna nya “krigskeynesianism” innebär att landet överger sin åtstramande ekonomiska politik tillfälligt. I bästa fall kan det leda till att klimatomställningen accelererar när landet ska göra sig oberoende av rysk gas. Men det kommer främst att leda till att världen militariseras ännu mer – i det land som begått de värsta brotten mot mänskligheten någonsin. Det borde stämma till eftertanke.
Även i Sverige håller debatten snabbt på att förändras. Vänstern har alltid haft rätt i att framhålla betydelsen av den nyliberala chockterapin som Ryssland utsattes för på 90-talet och Nato-utvidgningen som inleddes då, som viktiga faktorer i upprinnelsen till dagens situation. Ett gott tecken är att flera liberala medier, som DN, The Guardian och Project Syndicate, de senaste veckorna yrvaket har börjat skriva om denna förhistoria på ett mer kritiskt sätt, i stället för att låtsas om att Putin kom till makten från ingenstans och att hans politik inte har haft något med västs agerande att göra.
Det är inte “Putinkramande” eller relativiserande att skriva om detta – det är att försöka förstå vilka historiska processer som har lett till dagens situation, vilket är all seriös journalistiks grunduppdrag. Att de flesta liberala och konservativa medier inte har förmått göra det förrän nu är beklämmande.
Det kommer dock inte att leda till besinning i Nato-frågan. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Sverige och Finland ansöker om medlemskap. Det är därför viktigare än någonsin att vänstern tydliggör sitt motstånd mot det.
—Johan Elvander, ledare i Flamman.