Är det möjligt att återställa de skyddsräcken som raserats under en djupt destruktiv valrörelse? Svårt, men det måste gå. En förutsättning är dock att vi kan komma överens om vad som har hänt i det förflutna. Alltså fortsätta tjata om Sverigedemokraternas nazistiska rötter och påminna om hur de alltjämt präglar partiets politik? Ja, tyvärr just detta…
Bortträngningens frestelse finns inte bara i Sverige. I helgens val i Italien, EU:s tredje största ekonomi, kommer den samtida europeiska mardrömmen sannolikt att förmörkas ytterligare när fascismen kommer tillbaka i gestalt av Giorgia Meloni. Hon leder partiet Italiens bröder som troligen kommer att regera landet i en extremhögerallians med högerpopulistiska Lega och resterna av Silvio Berlusconis partibildning Forza Italia.
Italiens bröder är ett parti som bildats med hjälp av renodlade fascister och som till skillnad från SD inte heller låtsas om något annat – partiets symbol är en trefärgad fackla som anspelar på den fackla som brinner på Benito Mussolinis grav och är en känd symbol för italiensk nyfascism…
Sverige är inte Italien. Men de vänskapliga banden mellan Italiens postfascister och Sverigedemokraterna är likväl logiska. Giorgia Meloni var efter resultatet i det svenska valet snabb att prisa SD:s framgångsrika samarbete med de borgerliga partierna: “En historisk seger. När de konservativa och folkliga partierna skapar ett trovärdigt alternativ förlorar vänstern”, sade hon och utropade triumferande att detta borde bli “ett omen och en modell för resten av Europa.” “Väljarna straffade vänstern när Sverigedemokraterna skapade en allians mellan den vanliga högern och den hårda högern”, fastslog i sin tur Legas ledare Matteo Salvini inför jublande anhängare i den norditalienska radikalhögerns kultstad Pontida.
I sin nya bok “Minnesbrunnen” pekar författaren Maja Hagerman på hur den högerextrema nationalismen vill få oss att glömma och minnas på ett särskilt sätt. “Det är en ideologi med ett starkt inneboende behov av att manipulera och behärska vårt sätt att minnas – och exploatera känslosam hågkomst för politisk väckelse”, skriver Maja Hagerman.
Det är just därför som Sverigedemokraternas mest högtflygande ideologer strävar efter att åstadkomma ett slags “minnesrevolution”, syftande till att få människor att sluta tänka på 1900-talets svenska samhälle som något bra och i stället drömma om det som fanns före demokratins genombrott. De vill – med partiideologen Mattias Karlssons ord – “göra insteg i den intellektuella sfären” och på så sätt omformulera det kollektiva minnet.
Det är precis så som man lägger grunden för demokratins sammanbrott.
—Björn Wiman, kulturkrönika i Dagens Nyheter.