Sverige har äntligen fått sin kanon, som ska representera landets nationella kultur och historia. Pippi, Ikea och Nobelpriset tog sig in på listan, Abba gjorde det inte. Det är inget fel i att lära sig om Pippi, Utvandrarna eller Ingmar Bergman. Men det är en illusion att detta skulle lösa sociala problem kring ”integration” eller polarisering.
Föga förvånande leder det till en debatt om vad som borde vara med på listan, och vad som inte borde ha varit där. Det finns nämligen inget objektivt sätt att fastställa vad som är en del av en kultur och vad som inte är det. Kultur har förmågan att både kännas stabil och självklar, samtidigt som den är omöjlig att fånga in.
Kulturell identitet är som att stå på stranden. Man vet när man är där och det får en att känna på ett visst sätt. Men att exakt definiera vilken del av sanden och vilken del av havet som hör till stranden är en omöjlig uppgift.
Att en kulturkanon behövs för att lösa integrationen bygger på antagandet att en gemensam kultur är källan till social sammanhållning, när den i själva verket är resultatet av den…
(I mitt hemland Nederländerna) definierade den nederländska regeringen redan 2006 en kanon. Den skapade en liknande debatt, men försvann ganska snabbt i bakgrunden. Jag tror inte någon skulle hävda att den bidragit till att förhindra polarisering eller förbättra integrationen.
Sedan dess har Nederländerna sett framväxten av inte mindre än fyra anti-invandrings-, nationalistiska eller populistiska partier, samt en debatt och politik kring invandring som är helt befriad från fakta, förnuft eller empati…
Problemet är… alltså inte bristen på gemensam kultur, utan en växande normalisering av idéer om ömsesidigt uteslutande kulturer som förklaringsmodell för sociala problem. Det är en farlig idé, eftersom den döljer de verkliga orsakerna till sociala klyftor och samtidigt skapar nya.
Den verkliga kanon vi behöver är inte en lista över kulturella symboler – utan en politik som för människor närmare varandra.
-Arjan Verdooren, föreläsare i interkulturell kommunikation och författare, debattartikel i Göteborgs-Posten