I slutet av oktober kom siffror över läget på arbetsmarknaden. De visade en mycket dyster utveckling. Arbetslösheten, 8,5 procent, är den högsta på tio år (förutom under pandemin) och innebär att Sverige har bland de högsta nivåerna i EU.
Redovisningen visade också att sysselsättningen minskar, liksom antalet lediga platser. Samtidigt ökar varslen om uppsägning. Det betyder att konkurrensen om lediga jobb ökar och att de som varit arbetslösa länge nu får ännu svårare att hitta jobb.
En gång i tiden ansågs en öppen arbetslöshet på 4 procent vara en katastrof. Läget på arbetsmarknaden uppfattades som en viktig indikator för hur landet mådde. När de månatliga siffrorna presenterades över hur arbetslöshet och sysselsättning utvecklades var uppmärksamheten stor bland politiska aktörer och i media…
Vad tystnaden kring arbetsmarknadsläget beror på är svårt att förstå. I värsta fall betyder det att toleransnivån för vad den svenska arbetslösheten kan ligga på har ökat. Larmklockorna sätter inte ens i gång när arbetslösheten når över 8 procent.
Regeringen hänvisar visserligen till åtgärder. Men med tanke på de höga talen är de minst sagt blygsamma – yrkesutbildning och några andra mindre insatser. Samtidigt har anslagen till Arbetsförmedlingen minskat…Frågan är dock om inte det som väntar när konjunkturen vänder är ännu värre än dagens arbetsmarknadsläge – nämligen brist på utbildad arbetskraft.
-Anna Danielsson Öberg, krönika i Dagens Arena