Varför frågas det alltid hur mycket välfärd kostar och inte vad den bidrar med? Det är det centrala temat i Lena Sommestads nya essä “Människan först! – Om välfärdspolitik som investeringspolitik”. Hennes vision är ett samhälle där investeringar i människor inte ständigt sparas in på…
“Statens viktigaste roll är att sätta goda spelregler för marknaden” skriver Sommestad. Men goda spelregler utan välfärdspolitik är en marknadsliberal utopi, enligt henne. Washington Consensus har det också kallats. Långtgående marknadsreformer har krävts av länder för att till exempel få lån i Världsbanken eller delta i frihandelsavtal…
Bland annat Institutet för Näringslivsforskning (IFN) driver, förenklat uttryckt, en linje där privat entreprenörskap är grunden för allt välstånd. Staten ska inte lägga sig i…
Ska vi tro Sommestad verkar idén om att investera i gemensamma resurser ha slutat existera för att marknadslösningar och nedskärningar har prioriterats av bland annat det egna partiet, Socialdemokraterna. “Det blir tydligt inte minst när vi ser på hur den i dag dominerande marknadsmodellen har påverkat Socialdemokraternas prioriteringar och argument”, skriver hon.
Redan innan hon blev minister var tanken med det gröna folkhemmet att investera 50 miljarder om året i miljösatsningar. Så blev det inte. Det fanns idéer om att satsningarna kunde leda till full sysselsättning och utbyggd välfärd. Så blev det inte heller. Framför allt för att statsfinanserna har varit den mest prioriterade frågan för socialdemokratin i tre årtionde…
Det finns en gåta här och den är varför vänstern i bred mening tappade självförtroendet i början av 2000-talet. Varför slutade samhällsomvandling ses som möjlig? Sommestads vision om investeringar i utbildning och hälsa framstår som mer radikal än den är av just den anledningen. Att det är en motor för ekonomisk tillväxt och leder till större jämlikhet finns det hur mycket forskning som helst om. Det är inte där skon klämmer.
I min mening är det snarare de skarpa gränser som har dragits mellan olika delar av samhället som är avgörande. När jag tänker på beskrivningar av det gamla folkhemmet är ett av dragen som fastnat att industri och välfärd sågs som delar av en gemensam samhällsexpansion. Men ju mer dessa två har behandlats som ett motsatspar desto lättare att utgå från att det ena är en tillgång och det andra bara en kostnad.
—Elisabet Lindberg, kulturartikel i Aftonbladet.