Vi inom vänstern måste rikta anklagande finger mot oss själva. En viktig förklaring till ekonomismens hegemoni är att vänstern har tappat tron på sina egna idéer och på kraften i den egna rörelsen. Framför allt tror jag att arbetarrörelsen inte kan hålla sig levande om man inte bejakar radikal samhällskritik.
En arbetarrörelse som enbart ser som sitt mål att förvalta en samförståndstradition – att hämta löneökningar och leverera arbetsfred – tappar den inre kompassen. Det är ur upprördheten över orättvisor som arbetarrörelsens värderingar och samhällssyn hämtar sin näring…
I den dominerande tankeriktningen fanns inte längre någon plats för sociala mål. Och bland dem som intresserade sig för sociala mål blev det vanligt att söka lösningar bakåt i tiden…
Den nya verkligheten har inte kritiskt genomlyst på ett konstruktivt sätt, vi tycks alla ha drabbats av en slags förlamning.
Men det finns andra synsätt, som inte utgår från att individen enbart är och bör vara en egoist. Det är där vi kan finna genklang för vår egen tradition och pröva hur den kan vidareutvecklas. Jag tror att vi har mycket att hämta i samhällsvetenskapligt tänkande kring kollektivt handlande och social kapital.
-Ingemar Lindberg välfärdsutredare på LO, i boken Välfärdens idéer, Globaliseringen, elitismen och välfärdsstatens framtid, 1999, sid 277 – 278.