Jag klyver vattenytan och simmar, det börjar bli kallt nu. Det är alldeles tyst, inga tranor som blir skrämda och lyfter, de har nog flyttat redan. Som ett andetag var sommaren och nu är den slut. Jag plockar de sista blåbären och tar med dem hem.
På sociala medier är det 15 liter blåbär som gäller den här dagen. Vi befinner oss i den ständiga tävlingen, den ständiga jämförelsen. Vad gör det med dem som står utanför, som inte kan vara med och tävla? Att vara en del av den här tävlingen kan många med funktionsvariationer, äldre, sjuka med så många fler bara drömma (mar)drömmar om. Vad springer vi emot? Vad är målet?
På våra arbetsplatser har det blivit normalt att inte hinna äta och gå på toaletten. Stressens och nyliberalismens lagar styr utan att vi egentligen frågar oss vem som vill ha det såhär, vem som tjänar på det och vad som egentligen gör att vi andra går med på det. De som inte kan vara en del av ekorrhjulet hamnar snabbt i periferin.
Stress är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Man tror att över 700 personer dör i arbetsrelaterad stress om året. Samtidigt ses stress som ett individuellt problem, inte som politik. Lösningen blir individuell och inte politisk. Vi ska lära oss mindfulness och stresshantering så till den grad att vi klarar av precis vilket arbetsliv som helst. Men vem springer vi för?
Vad gör prestationssamhället med dem som faller ur, dem som inte klarar det längre? Hur påverkar vår syn, att vi arbetar oss till vårt rättmätiga värde, synen på alla dem som aldrig varit en del av ekorrhjulet, de som aldrig kommer att kunna vara det?
Ett samhälle som lär oss att vi är våra prestationer, som får oss att se på oss själva som att vi är våra prestationer och ofrånkomligen spiller det över på vår syn på andra. Spiller över på vår syn på vad människor som inte presterar på det vanliga, förväntade sättet egentligen är värda.
—Emma Missne, krönika i Kommunalarbetaren.