Vad får vi för privatiseringarna?

Miljöpartiet drev (…) på för fler privatiseringar, och när partiets kongress i?stället ville se ett motstånd mot privatiseringar struntade den dåvarande partiledningen helt enkelt i att följa kongressbeslutet. Inom Socialdemokraterna var läget än värre, med många tunga namn som drev på för ytterligare privatiseringar.

Flera av dem, både inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet, gick senare över till näringslivet.

Och ostörda kunde Alliansen sprida privatiseringens lov över landet, precis som Svenskt Näringsliv avsåg redan i början av 1980-talet då privatiseringen av välfärden planerades.

Eftersom väljarna hade valt ett system med stor välfärd och en god vård, skola och omsorg, så kostade ju den offentliga välfärden stora summor varje år. Tänk om alla dessa skattepengar kunde styras om till ägarna av det privata näringslivet.

I en mycket medveten kampanj målades den offentliga sektorn från 1980-talet och framåt upp som för stor, för otymplig, för ineffektiv. Näringslivets tankesmedjor pumpade ut rapporter om “den ofantliga sektorn” och när svartmålningen nådde sin kulmen lanserades metoden för att ställa allt tillrätta: Privatiseringar.

Och så här några decennier senare går det inte att säga annat än att näringslivet vann, med hjälp av nyliberala politiker…

Förra året betalade kommuner och regioner ut 186 miljarder kronor av våra skattepengar till privata företag som tagit över driften från det offentliga.

Näringslivets seger över Sveriges medborgare kan därmed tyckas total. Och något “vad fan får vi för pengarna” hörs aldrig från någon näringslivschef om dessa summor.

Den “ofantliga sektorn” var ofantlig bara så länge den utfördes av det offentliga. När privata bolag går in i driften får den gärna kosta, som till exempel på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm där privata konsulter orsakat betydande underskott.

Med dagens debatt är vi nu på väg att inse att de senaste decenniernas privatiseringar har varit katastrofala. Så låt oss nu inleda vägen tillbaka, utan att åter fastna i näringslivets propaganda.

-Martin Klepke. ledare i Arbetet