I slutet av juli publicerade BBC News ett fotografi från min mammas hemstad Herat i Afghanistan. På en torr markplätt står fyra vitklädda män och betraktar en brinnande hög med bråte.
Det är musikinstrument som brinner, tillsammans med högtalare och mikrofoner som beslagtagits från bröllops- och konsertlokaler runt om i staden.
Tabla och harmonium har tillsammans utgjort ryggraden i den afghanska musiken, såväl i folksånger som modern popmusik (i alla fall tills synten slog igenom). Många gånger har jag suttit på rosettprydda stolar bland till tänderna uppklädda bröllopsgäster i Sverige eller USA och stirrat på tablaspelarnas osannolikt snabba och taktfasta handrörelser.
Det finns egentligen ingenting förvånande med att talibanerna kablar ut bilder av brinnande instrument. Redan på 90-talet stormade man bröllop i jakt på ogudaktiga inslag som musik eller kortspel. Festkvällarna tog en ända med förskräckelse. När min mosters man och hans vänner blev påkomna med att spela kort hemma fick sällskapet fly ut i ladan eller in i hönshuset…
Flera brottstycken av historier från talibanernas 90-tal finns bevarade bland mina barndomsminnen: en man med tjusig frisyr får håret avrakat på gatan. En kvinna med rött nagellack på tårna blir misshandlad med tillhyggen vid busshållplatsen. De offentliga steningarna, piskrappen, men också nätverken av underjordiska flickskolor, gömda kassettband, humorn som överlever allt.
De nyheter som sipprar ut från landet i dag, två år efter talibanernas återtagande av makten, känns i ljuset av 90-talet välbekanta. Nyligen rapporterade internationella medier att skönhetssalonger förbjudits i det islamiska emiratet. Det ska inte längre existera något utrymme i det offentliga för kvinnor.
Kvinnor och flickor får inte besöka parker, utöva sport, utbilda sig vidare efter grundskolan, uppehålla sig vid historiska platser, driva bagerier, lönearbeta på myndigheter och företag. Situationen beskrivs av FN:s Afghanistansändebud som könsapartheid.
Under de förhandlingar mellan USA och talibanerna som hölls i Qatar år 2020 talades det om en reformerad rörelse. En rökridå, bakom vilken de USA-ledda trupperna kunde dra sig tillbaka från det oöverträffade fiasko som den tjugo år långa ockupationen Operation Enduring Freedom (operation varaktig frihet) kommit att innebära.
Den brist på omdöme, intresse och kapacitet som präglade insatsen är större än man kan föreställa sig och har analyserats av bland andra journalisten Anand Gopal i läsvärda No good men among the living (2014). Den amerikanska ockupationen lämnade inga varaktiga institutioner efter sig, endast förödelse, fattigdom och svält, samt en stark talibanrörelse.
–Shane Barot, signerat i Arbetaren.