Mänskligheten brottas nu med två globala kriser: coronan och klimatet. Politiken och journalistiken har hanterat dem som separata och till sin karaktär olika skeenden. Pandemin har lett till massiva åtgärder, stödpaket och uppoffringar. Den har skildrats av medierna som något som går att mildra, kanske stoppa, med politiska åtgärder. Dess framfart har redovisats utförligt och i detalj.
Jämför det med klimatkrisen, som fortsätter att beskrivas som en tragisk men obönhörlig process med diffusa effekter. Detta trots att vi har mycket bättre kunskap om både konkreta effekter på individnivå, forskningsläge och vad som behöver göras…
Den globala uppvärmningen kommer så småningom att förstöra tillvaron för de flesta av oss, men de som påverkas först är inte vi i den rika världen. Det är människor i fattiga länder, där vattnet nu tar slut och skördarna torkar in…
Enligt CNN:s vallokalsundersökningar finns en bred konsensus i frågan om klimatet: två tredjedelar av väljarna sade att de såg klimatkrisen som ett allvarligt problem. Det är en häpnadsväckande samstämmighet i ett politiskt landskap som beskrivs som mer polariserat än någonsin…
Jag tänker att det är mycket vi fortfarande inte vet men att en sak är säker, och det är att valet inte handlade om det viktigaste, nämligen kopplingen mellan vårt ekonomiska system och den globala uppvärmningen. Och att detta inte kan beskrivas som något annat än ett massivt misslyckande även för journalistiken, vars uppgift det är inte bara att peka på en karta och spegla en opinion, utan att skildra det som är svårt, komplext och viktigt.
—Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet.