I nyhetsflödet ser jag plötsligt en mycket allvarlig utrikesminister Billström bli intervjuad, upprörd, och det med fog vad det verkar; han påstår att en svensk protestgrupp mot Nato skenavrättat Turkiets president Erdoğan.
“Inget land hade accepterat att man genomför skenavrättningar av demokratiskt folkvalda ledare på det här viset, på öppen plats”, säger Billström.
Jag tänker först att jag måste missat nåt, någonting ganska enormt. Har alltså en svensk grupp tagit sig ner till Ankara, tillfångatagit Erdoğan och skenavrättat honom? I så fall vore det ju mycket allvarligt, en politisk skandal av gigantiska mått, och ett allvarligt brott, förövarna måste hittas och straffas.
Det tar en stund innan jag förstår att Billström helt enkelt inte är bekant med ordet “skenavrättning”. Det utrikesministern talar om är alltså händelsen som inträffade häromdagen, när Rojavakommitéerna hängde upp en docka som föreställde Erdoğan upp och ner utanför Stadshuset som en protest mot Sveriges Natoansökan. Billström tänker alltså att “skenavrätta folkvald demokratisk ledare” är samma sak som att “hänga docka av en despot upp och ner”…
Billströms uttalande är väl det senaste och tydligaste exemplet på hur svenska regeringsföreträdare nu tar i från tårna för att visa hur fruktansvärt denna yttrandefrihetsskyddade handling var.
Det markerar något nytt. Regeringar före denna har alltid varit noga med att försvara yttrandefriheten, också när den tar sig usla former. Nu sker det motsatta…
Det går så fort att man glömmer att reflektera, men så här ligger nu landet. Kristersson hyllar Turkiets “demokrati” och pissar på vår. Själv försvarar han sina överord. “Vi hade visat exakt samma ilska om det hade hänt i ett annat land riktat mot en svensk ledande politiker”, säger han till TT.
Men är det verkligen så? I Pakistan 2007 brändes en docka föreställande den svenska statsministern Fredrik Reinfeldt. Statsministern kommenterade dockbränningen i Aktuellt:
“Sverige är ett land där muslimer och kristna lever sida vid sida. Detta är något vi ska vara rädda om och det är något jag personligen är beredd att göra mitt yttersta för att se till att vi kan fördjupa.”
Så talar man som statsminister i ett land som värnar om yttrandefriheten. Men det var länge sen nu, en annan regering, en annan statsminister.
—Alex Schulman, krönika i Dagens Nyheter.