Vårt land har rykte om sig som generöst och humanistiskt. Verkligheten för nyanlända och gästarbetare är någonting annat. När det gäller migrationen överlag är Sverige framförallt en profitör…
Sverigedemokraternas kör är öronbedövande tjatig: Människor från andra länder kommer hit för att snylta på förfädernas arv. De bara får och får. De får bidrag och skydd och sjukvård och tolkhjälp och gud vet vad. Mittenpolitikerna sjunger motvilligt (men inlevelsefullt) med. Det är ju väljarnas melodi numera. För många av oss som arbetar med migranter känns retoriken som ett stort skämt.
Asylflyktingar och gästarbetare utnyttjas å det grövsta i nästan varje LO-yrke. De luras att jobba gratis, utsätts för orimliga hälsorisker, plågas och pressas i en omfattning som infödda svenskar inte har upplevt på hundra år…
Den sociala dumpningen skapar vinster. Företagen tjänar pengar. Kommunerna får billiga upphandlingar. Medelklassen får billiga tjänster. Byggjättarna får billiga offerter. Jordbruket får billiga skördar. Skogsbruket får billig skog. Arbetskraftsinvandringen skapar en injektion av pengar rakt in i den svenska statskassan.
Den formella arbetskraftsinvandringen är en kassako för staten. Arbetare kommer hit i arbetsför ålder. De betalar lika mycket skatt som alla andra, men har aldrig kostat staten en krona som barn. De flesta åker också hem utan att kosta staten en krona som äldre. De blir inte långtidssjukskrivna för då förlorar de arbetstillståndet. Arbetskraftsinvandringen skapar en injektion av pengar rakt in i den svenska statskassan. Förtrycket är förkastligt. Den sociala dumpningen hotar på sikt villkoren för alla arbetare. Men faktum kvarstår: Sverige tjänar pengar på detta.
Många av de ukrainare som flydde Zaporizjzja, Mariupol eller Rubizjne jobbar just nu häcken av sig i Sveriges lägst betalda och slitsammaste branscher, inte sällan med sex dagars arbetsvecka inom städ, bygg och jordbruk. Det vi ser är hur flyktingars lidande exploateras ekonomiskt. Bara skatteinbetalningen för en enda månads slit i byggbranschen täcker för övrigt mer än sex månaders “bidrag”.
Regelverket för asylflyktingar och arbetskraftsinvandrare pekar åt samma håll: Människor från krigshärdar och kåkstäder hamnar i arbetaryrkenas underskikt där villkoren snabbt håller på att förändras tillbaka till artonhundratalets löneslaveri.
Detta borde få den humanistiska medelklassen att gråta. Men vem bryr sig om Muhammed som cyklar hem med Foodoramaten? Vem bryr sig om Nataliia som plockar Ica:s ekologiska gurkor? Vem bryr sig om Reina som städar så fint i vardagsrummet?
—Emil Bozz, signerat i Arbetaren.