Talibanernas återtagande av makten är en historisk händelse, kanske av episka mått. Västvärlden har – förlorat. USA:s roll som stormakt har försvagats. Det som i grunden var så mycket av ett imperialistiskt projekt, stormakten USA:s ockupation av ett litet utfattigt centralasiatiskt land, sällar sig till tidigare misslyckanden för samma imperialistiska strävan i Irak och Libyen…
Invasionen av Irak 2003 öppnade till slut alla helvetets portar när en nation helt föll sönder och terrorismen kunde slå rot, med en kulmen i Islamska statens korta men fruktansvärda välde. Saddams regim var en blodig diktatur. Men när både Irak och Syrien föll sönder blev följden till slut ofattbara övergrepp på civila i regionen och enorma flyktingvågor över världen.
Dessa strömmar av förtvivlade migranter bidrog, i nyimperialismens onda spiral, till att ge rasism och högerpopulism i västländerna extra vind i seglen. På samma sätt kan bombningarna av Libyen beskrivas: en nation kollapsade, med kaos och inbördeskrig som följd. Kanske ser vi något liknande i Mali…
Hur stora flyktingvågorna från Afghanistan nu blir är omöjligt att säga. Så mycket är klart att de afghaner som kommit till Sverige de senaste åren måste få stanna här. Och att Sverige bör ta emot fler flyktingar från det hemsökta landet.
Det finns ingen väg förbi det. Risken är förstås stor att det kommer att späda på de främlingsfientliga krafterna och i slutändan ge högerpopulismen än mer energi i Europa. Men västvärlden, inklusive Sverige, har en skuld till det afghanska folket och detta går inte att komma förbi.
—Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten.