Varje gång jag ser siffrorna blir jag förundrad. Och sedan förbannad. Det är inga hemliga siffror alls, men de nämns ändå ytterst sällan i den politiska debatten, trots att de har ett enormt förklaringsvärde. Jag talar om något så till synes banalt som skatternas andel av BNP. Hur den andelen har sjunkit det senaste kvartsseklet berättar väldigt tydligt om vad Sverige numera är för land.
Men Sverige är – underskattat. Den sjunkande andelen skatter i förhållande till BNP har satt vården, skolan och omsorgen på en konstant bantningskur. Den kuren fortsätter, år efter år och förvärras i dåliga tider.
År 2000 utgjorde skatternas andel av BNP således 48,6 procent. Och idag ligger det på strax över 41 procent. Det innebär att om vi idag haft samma nivå på skatterna som för 23 år sedan så skulle det i statskassan årligen ha funnits mer än 400 miljarder mer.
Och det är en sådan där summa som man egentligen inte förstår, men som en jämförelse beräknas den totala budgeten för polismyndigheten i år till drygt 40 miljarder och exempelvis äldreomsorgen till mer än det fyrdubbla.
Men den minskade skattekvoten har således de senaste kvartsseklet berövat staten hundratals miljarder som hade kunnat fördelas dit det behövs inom välfärden. Att så inte skett bidrar till att förklara en rad problem i det svenska samhället.
Jag tror att det minskade skatteuttaget både har minskat jämlikheten och gjort stora delar av offentlig sektor anorektisk. Därmed har den sjunkande skattekvoten förmodligen varit starkt bidragande till den ökande missnöjesröstningen i det här landet.
Folk i gemen har uppfattat att viktiga funktioner i välfärden fungerar sämre och det har bidragit till det missnöje som permanentats i gestalt av Sverigedemokraterna. SD är förstås inte skyldigt till detta – inte förrän nu när de regerar en regering – men mycket av högerpopulismens rötter menar jag har sin rot i sämre välfärd…
Sverige är – underskattat. Den sjunkande andelen skatter i förhållande till BNP har satt vården, skolan och omsorgen på en konstant bantningskur. Den kuren fortsätter, år efter år och förvärras i dåliga tider. Fantastiskt nog tycks nu även socialdemokratin ha legitimerat den onda cirkel som skattesänkningar skapar. I somras gick man ut med ett skattesänkarförslag, som visserligen säkert bättre gynnat låginkomsttagare än Tidöregeringens jobbskatteavdrag. Men lik förbannat var det en skattesänkning som stärkte den rådande skattesänkaragendan.
Varje krona som går till en skattesänkning är en stöld från det gemensamma, brukar jag säga.
—Göran Greider. ledare i Dala-Demokraten.