Det har varit svårt att förstå vilken avgörande kraft den amerikanska vänstern utgör i årets primärvalrörelse genom att följa svensk rapportering…
Genom Sanders innötande av samma enkla budskap (fri sjukvård, tillgänglig utbildning, ekonomisk rättvisa) har en gräsrotsvänster formats i ett land där politik ofta är något som förs uppifrån.
Ändå har rubrikerna i de flesta svenska medier fokuserat på helt andra kandidater. I Expressen: “Så ska motståndarna stoppa Amy Klobuchar” och “Buttigieg om framgångssagan”. I Aftonbladet: “Demokraterna [är] på väg att begå politisk harakiri” och “Trumps taktik för att krossa motståndaren” (i det här fallet Michael Bloomberg). I bästa fall heter det om Sanders att han “har blivit rumsren”…
Förstår man som läsare att Sanders faktiskt leder de nationella opinonsundersökningarna? Att han i Monmouths senaste mätning har ett tvåsiffrigt övertag över närmsta kandidaten Joe Biden? Klobuchar som beskrivits som en raket ligger på endast 5 procent i de flesta mätningar. Det är visserligen en siffra som kan förändras i takt med att andra kandidater faller bort. Men att hon tillmätts sådan betydelse förstärker bara känslan av att svenska medier just nu tycker att det är roligare att skriva om alla andra kampanjer än den som faktiskt utgör en folkrörelse här i landet där jag bor.
En folkrörelse som mer än någon annan har chansen att skriva om den amerikanska politiska sagan och redan nu har förändrat hur primärvalskampanjande ser ut. Det har varit tunnsått med svenska analyser om exakt vad som står på spel i USA, utöver att besegra Trump. Men en av de avgörande konflikterna äger just nu rum inom Demokraterna och handlar om makten över partiet.
Med Trump som president befinner partiet sig i opposition, vilket gör att mittendemokrater kan fortsätta att framstå som sluggers och motståndspersoner. Bernie Sanders utgör därmed ett hot mot Demokraternas partietablissemang. Samtidigt är det svårt att se hur Trump någonsin ska besegras…
Demokraternas nationalkommitté fortsätter att ta till alla medel för att sänka den mest populära kandidaten. Hillary sågs också som valbar, Trump som motsatsen. Ändå är det återigen alla andra kandidater än den nu mest populära som står i fokus.
-Tomas Hemstad, kulturdebattartikel i Dagens Nyheter