När Patricia Gualinga den 30 januari tilldelas Palmepriset för sin långa kamp mot Amazonas skövling är det 50 år sedan Sverige stod värd för världens första FN-konferens om miljön under mottot Only One Earth. När Olof Palme invigde konferensen den 5 juni 1972 demonstrerade 7 000 utanför mot USA:s giftbesprutning av Vietnams skogar. Nästa dag använde statsministern begreppet ekocid, miljömord, och kallade bombkriget ett “illdåd, som kräver omedelbar internationell uppmärksamhet”…
Det finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Motståndarna skulle förenas endast i lidande och förstörelse. De kan bara överleva tillsammans. Inte mot motståndaren utan tillsammans med honom. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse…
Idag begås systematiskt illdåd mot naturen på global skala, vi är i ett planetärt nödläge, understryker Pella Thiel, ordförande i End Ecocide Sweden. Majoriteten av de aktiviteter som anses utgöra ekocid har en koppling till militär verksamhet men där ingår också tvångsförflyttning av människor eller djur från deras naturliga miljö i militärt eller industriellt syfte. Tyvärr finns här också svenska inslag…
2017 antog FN konventionen om ett förbud av kärnvapen (TPNW). Sveriges regering röstade ja till den. Nu är förbudet internationell lag. I september i fjol blev Chile det 56:e landet i världen och det 13:e i Latinamerika att ratificera. Snart är hela Latinamerika en kärnvapenfri zon.
Vi är många som nu väntar otåligt på att även Sverige ska ratificera. Dagens uppskruvade säkerhetspolitiska läge bör inte få oss att glömma att vi jordbor är alla sammanflätade ekonomiskt och politiskt, ekologiskt och pandemiskt. Att förhindra miljömord och förbjuda kärnvapen är samma kamp för vår gemensamma överlevnad.
Olof Palmes avslutande ord 1972 gäller fortfarande: “Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den”.
—Pierre Schori, essä i Dagens Arena.