Jag läser att förre statsministern Stefan Löfven går till en anställning hos public-affairs-byrån Rud Pedersen. Där blir han kollega bland annat med Moderaternas förra finansminister Anders Borg, som är delägare i byrån.
Public-affairs-byrån Rud Pedersen är ett företag som sysslar med det som kallas lobbyverksamhet. Själva beskriver de sig – när de vänder sig till sina kunder (olika företag) – bland annat så här på sin hemsida:
“Våra politiska rådgivare har omfattande erfarenhet från alla nivåer av svensk och skandinavisk politik, känner till beslutsprocesserna och förstår hur du bäst får inflytande… baserat på många års best-practice där vi tillvaratagit intressen för både lokala och internationella företag och organisationer.”
Kristina von Sydow, vd för Rud Pedersen säger till Dagens Opinion att det är “väldigt roligt att kunna välkomna Stefan Löfven som industriell rådgivare”: “Vi hoppas kunna använda honom i många av våra befintliga uppdrag men också för att hitta nya kunder”. De tror jag säkert. Men hur kan vi andra tänka, vi som inte tror att vinstgivande företags intressen alltid sammanfaller med omsorgen om människor, miljö eller anställda?
Jag ser att S-ledaren Magdalena Andersson gläds över att Stefan fått detta jobb. Hon säger också att hon är “helt trygg med att han ser till att hans uppdrag inte kolliderar”. Den sympatiska vänster-sossen Peter Gustavsson är däremot bekymrad samtidigt som han tycker att det är “lätt att förvånas över nyheten”.
Själv känner jag mig inte alls förvånad. Det har väl snarare blivit regel än undantag med ledande politiker (inte minst socialdemokrater) som går fram och tillbaka mellan att vara politiker och att arbeta för någon del av näringslivet eller olika lobbyorganisationer.
Jag känner mig alltså inte heller besviken, då jag inte hade några andra förväntningar på Löfven. Däremot är själva fenomenet både upprörande och allvarligt för demokratin.
Fenomenet att partiföreträdare eller partianställda börjar arbeta som “rådgivare” åt lobbyfirmor som arbetar på uppdrag av kapitalägare har vuxit i Sverige under 2000-talet. Tidigare var det, åtminstone när det gäller företrädare för arbetarrörelsen, otänkbart…
Tidigare hade tanken att en före detta socialdemokratisk statsminister skulle börja arbeta för en lobbyist varit otänkbar. Läs om detta till exempel i en tänkvärd ledar-artikel från 2019 i Lotsen (medlemstidning för tjänstemännens s-förening i Göteborg). Den beskriver både hur otänkbart det var tidigare och de olika stadierna i lobbyismens utveckling inom socialdemokratin.
—Anders Fraurud, inlägg på egen blogg.