Majoriteten av svenska väljare vill inte ha skolmarknad. De många avskräckande exemplen på stängningar, betygsinflation och astronomiska vinster från skattemedel (som dessutom skeppas utomlands) har gjort sitt. Och under all misskötsel verkar det också hos många finnas en övertygelse om att skolan ska vara fredad från marknadens logik.
Friskolereformen motiveras både med att friskolor skapar nya spännande komplement till den vanliga skolan och att de genom konkurrens kunde höja den allmänna nivån. Det finns en viktig motsägelse i den förklaringsmodellen.
Om man vill ha skolor som är komplement och fungerar annorlunda än en vanlig skola, ska ju de få vara det i sin egen rätt. Inte konkurrera med de skolor som är bäst på att maxa klasserna och effektivisera bort bibliotek.
Friskolereformen har på det sättet försvårat för skolor med annorlunda elevunderlag eller inriktning, just för att den så tydligt introducerat konkurrens om skolpengen och skapat en marknad.
Skolmarknaden kan heller inte växa, eftersom man inte kan trolla fram fler elever med mer skolpeng. För skolföretagen handlar det bara om att få störst möjliga del av en redan befintlig kaka. Därför är varje ny skola inte heller en vinst.
När de stora koncernerna expanderar kraftigt och startar nya skolor där de redan duggar tätt, måste man fråga sig varför. Lönsamhetslogiken fungerar dåligt för att planera var skolor behövs, och det drabbar både tätbefolkade och mindre tätbefolkade platser. Var man ska starta en ny skola eller kämpa för att bevara en gammal är helt enkelt en fråga för de demokratiska valda, inte för företagslogik.
Och konkurrensen har inte heller lyckats höja den allmänna nivån. Bara försökt pressa priserna. Det funkar om man vill sälja och köpa en vara billigt, men som sagt har ofta både elever och deras röstade föräldrar mer förväntningar på skolgången än så.
Så nu står vi här med ett friskolesystem som gjort att alla svenska skolor, vinstdrivande eller ej, tillåts fungera mycket sämre. De flesta vill inte ha det så, ändå fortsätter det. Hur kan det ske?
—Stina Pettersson, ledare i Folkbladet i Västerbotten.