De två mest gedigna skrifterna om den svenska Afghanistan-insatsen, Wilhelm Agrells “Ett krig här och nu” från 2013 och dåvarande riksdagsledamoten Tone Tingsgårds (S) statliga utredning “Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002–2014” från 2017 ger en samstämmig och kärv bild som faktiskt förebådade den katastrof som skulle komma nu i augusti 2021.
Tingsgård är skoningslös i sitt slutomdöme. De svenska militära insatserna ledde inte till att ett enda mål uppfylldes. Talibanrörelsen hade utökat kontrollen av landet. ISAF hade inte stabiliserat Afghanistan och de afghanska säkerhetsstyrkorna präglades av dålig ledning, dålig utrustning, korruption, omfattande desertering och hög dödlighet. Bara under 2015 dödades 7000 soldater från regeringsstyrkorna.
Den övriga ordningsmakten hade obefintlig legitimitet hos befolkningen. Agrell hänvisar till en brittisk uppskattning av att 80 procent av poliserna var haschmissbrukare som i praktiken hade tagit över stråtrövarnas roll. Den polisstyrka som västmakterna försökte bygga upp rånade och trakasserade allmänheten.
Både Tingsgård och Agrell menar också att man underskattade den nationella aspekten i det väpnade motståndet. De man kallade talibanerna var till del fortfarande en fanatisk religiös rörelse men också och alltmer en heterogen bred socialt förankrad rörelse som kämpade mot en illa sedd utländsk ockupationsmakt. Agrell beskriver den internationella insatsen inom ISAF som dåligt förberedd med dålig eller ingen kulturell kunskap, med överlappande befälsordningar och full av dåligt samordnade nationella agendor.
De båda ger också en samstämmig bild av en grovt bristfällig politisk svensk ledning som gränsar till desinformation gentemot allmänheten och Riksdagen.
—PM Nilsson, ledare i Dagens Industri.