Det verkar nu som om Sverige lämnar in en ansökan om Natomedlemskap någon gång i slutet av maj. Det är en väldig omläggning av en svensk säkerhetspolitik med faktiskt 200-årig tradition, och den sker i ett upphetsat politiskt läge.
Jag kan inte se att svensk Natoanslutning bidrar vare sig till ett bättre säkerhetspolitiskt läge för Sverige eller till en fredligare omvärld. Men detta inlägg tillför inte några nya argument eller fakta. Jag vill bara ge några synpunkter på opinionsläget i tre punkter:
Å ena sidan: Den svenska opinionen mot Rysslands folkrättsvidriga anfall på Ukraina är mycket stark. Det är utmärkt. Såväl det politiska ledarskiktet som breda folklager kräver att Ryssland lämnar Ukraina, och man visar sin avsky för ryska krigsförbrytelser. Solidariteten har väl två grunder: försvar för folkrätten och varje stats rätt till självbestämmande, och ren humanitär medmänsklighet med de miljoner som utsätts för stora lidanden och tvingas på flykt.
Dels innebär solidariteten ett praktiskt stöd till Ukraina i kriget mot inkräktaren och bistånd till flyktingar. Dels kan man hoppas att den fördjupar förståelsen för grundläggande hållningar: vi måste värna folkrätten, och vi måste stärka beredskapen för flyktingmottagande. Det gäller inte bara Ukraina, utan också nästa gång en imperialistisk stormakt ger sig på ett annat land…
Å andra sidan: Nato. Den ryska invasionen i Ukraina och det nya utrikespolitiska läget har utnyttjats för att snabbt driva in Sverige i Nato. Bör man inte hålla isär stödet till Ukraina från frågan om Natomedlemskap? En svensk Natoansökan ökar väl inte Ukrainas möjligheter att driva ut ryssarna – annat än möjligen som något slags symbolisk demonstration?…
Och en tredje sida: debatten. Det finns alla skäl att reagera mot att den som ifrågasätter Natomedlemskap stämplas som putinist, mot att en del röster tystas på administrativ väg. Och det är viktigt med den fortsatta källkritiska diskussionen – “vem kan man lita på?”…
Vår uppgift är att ge Ukraina fullt stöd, att avvärja svenskt Natomedlemskap och att stärka fredskrafter. Inte så lätt. Hur gör man?
—Olle Josephson, inlägg på Clartébloggen.