Den humanitära organisationen Oxfam presenterade nyligen sitt årliga index som speglar länders åtaganden för att minska den ekonomiska ojämlikheten. Sverige släpar efter när rankningen sjunkit med hela tio platser i år. Varför den ekonomiska ojämlikheten i vårt land sedan en tid tillbaka skenar kan vara svårt att greppa för den som stirrar sig blind på ett index som till största del fokuserar på välfärd och skatter. Centralbankerna och deras påverkan på samhällsekonomin utelämnas.
Finansiella ”marknader” och kreditskapandets storlek står i kontrast till realekonomin med sin tillverkning, kultur och industri. När den finansiella svulsten blir för stor blir det allt svårare för realekonomin att bära den finansiella delen…
Ingen bör låta sig föras bakom ljuset, när det inte längre råder några tvivel om att Riksbanken fört och fortsätter föra ett klasskrig mot alla de som inte är kapitalägare och innehavare av finansiella tillgångar. Detta är dock inte hela sanningen eftersom klasskriget har en avsevärt större spännvidd än så. Det drabbar nämligen landets samtliga löntagare och påverkar hela befolkningen när levnadskostnaderna drar iväg.
Skrapar vi på ytan finner vi faktiskt en klassmotsättning, mellan de som arbetar och de finansiella aktörer som får inkomster i sömnen och därmed kammar in avkastning och ränta.
Vad har då Riksbanken och dess ledning sina fingeravtryck på? Inga trivialiteter utan de ekonomiska realiteterna för landets befolkning; bland annat en uppblåst bostadsbubbla, en svag kronkurs och en stigande tillgånsprisinflation. I sammanhanget går det inte att bortse från att de finansiella tillgångarnas värden är en mycket skör konstruktion.
Vi talar här om lockelsen med börsen och dess spelhåla, en sådan kan bara förföra när den finansiella spekulationen går bra. Låt oss notera detta utan att för tillfället gå in på den moraliska aspekten av att Riksbanken tillåter och understödjer upptrissandet av värden på vissa ”tillgångar”, på bekostnad av de som inte äger, alla de som livnär sig på arbete.
Skrapar vi på ytan finner vi faktiskt en klassmotsättning, mellan de som arbetar och de finansiella aktörer som får inkomster i sömnen och därmed kammar in avkastning och ränta. Skillnaden belyses sällan i tider då ett lands finansialiserade ekonomi går på steroider…
Ser man inte klassindelningen mellan portföljklass och arbetande löntagare är det svårt att förstå varför ojämlikheten skenar, och än svårare att göra något åt det.
-Carolina Sundell, analys i Arbetaren