Bostadsbyggandet ligger på den lägsta nivån på tio år, och minskningen sedan förra året är den största på tre decennier. Byggföretagen talar om “den värsta krisen sedan 1990-talet”, medan Byggnads kräver en kriskommission för rädda jobb och byggande.
Samtidigt är bostadsbrist och trångboddhet redan i dag ett stort problem. Inte minst bland unga vuxna och arbetare i storstadsområdena är situationen akut. I 190 av Sveriges kommuner råder bostadsbrist, och i Stockholm är bostadskön längre än den varit sedan 40-talet.
Men ett tvärstopp i byggsektorn resulterar inte bara i en ytterligare förvärrad bostadskris. Det slår mot hela samhällsekonomin. Arbetslösheten riskerar att sprida sig som ringar på vattnet, studier måste avbrytas när studenterna inte har någonstans att bo och den stora samhällsomvandlingen till grön industri blir omöjlig när bostäder saknas för den inflyttade arbetskraften. Det är hög tid att de släpper sina marknadsfundamentalistiska skygglappar, och ser till att genomföra en politik som faktiskt fungerar.
I sin omläggning av bostadspolitiken från i höstas deklarerade regeringen att man vill “ge incitament till ökat byggande” genom att “genomföra en effektivare bostadspolitik för ökat bostadsbyggande”. Resultatet av denna nya effektivitet ser vi svart på vitt i de senaste siffrorna från SCB: antalet påbörjade byggprojekt minskar med 58 procent.
Enligt Boverkets beräkningar kommer situationen fortsätta att förvärras framöver, och byggandet kommer under de följande åren inte ens nå upp till hälften av behovet på drygt 60 000 nya bostäder per år.
Inför detta faktum spelar regeringen och Sverigedemokraterna maktlösa och skyller krisen på “omvärldsfaktorer”, som räntor och elpriser. Men sanningen är att regeringens politik inte bara misslyckats med att lösa inflationskrisen generellt, utan aktivt förvärrar krisen i byggsektorn.
Om man vill ha en “en effektiv bostadspolitik för mer byggande”, varför insisterar man då på att skrota det bevisligen mycket välfungerande statliga investeringsstödet? Ett stöd som lett till minst 50 000 nya bostäder, med en i genomsnitt 2 000 kronor lägre hyra än i övrig nybyggnation?
Det här är förstås ett dråpslag mot en av våra mest samhällsviktiga sektorer, och ett agerande som är direkt oansvarigt när landet står och väger på gränsen till lågkonjunktur. Inte bara bostadspolitiskt, utan för hela Sveriges ekonomi…
För oss Vänsterpartiet är det självklart att det är just politiken som måste ta sitt ansvar – både för jobben och för bostadsbyggandet.
—Ali Esbati och Malcolm Momodou Jallow, Vänsterpartiet, debattartikel i Expressen.