Det har blivit allt mer uppenbart att det finns en dissonans mellan synen på oss själva och hur verkligheten egentligen ser ut. Nyss gav journalisten Andreas Cervenka ut boken ”Girig-Sverige” där han slår sönder myten om ett land där välståndet är relativt jämnt utspritt. De senaste decennierna har klyftorna ökat dramatisk, framför allt för att vi tagit bort ett stort antal skatter. Det här är något som både hjälporganisationen Oxfam och samarbetsorganisationen OECD kraftigt kritiserat.
Under en högkonjunktur och med rekordlåga räntor har problemen gått att blunda för. Men med rekordhög inflation, stigande räntor och höga elpriser riskerar vi att få ett brutalt uppvaknande.
När Göteborgs stad på sin hemsida kommenterar Agenda 2030, FN:s globala mål, skriver man att ”Hunger och undernäring är ingen stor utmaning i Göteborg”. Sorry, men det är inte Räddningsmissionens bild. Sedan Ryssland invaderade Ukraina har situationen försämrats radikalt, och inte bara i grupper vi vant oss vid att se som utsatta. Vi möter till exempel ensamstående mammor som har arbete men som ändå ställs inför omöjliga val: antingen betala elräkningen eller se till att det finns mjöl, ägg och mjölk till pannkakorna.
Det offentliga behöver samverka med civilsamhället och kyrkor för att klara den kommande krisen, men inte överlåta ansvaret på oss.
Men det kan bli ännu värre. Frälsningsarmén uppmärksammade nyligen att de drygt 90 000 svenskar som lever på försörjningsstöd har 170 kronor kvar per månad efter att maten är betald. Garantipensionärer har en liknande situation. Det är alltså stora grupper som riskerar att kastas ut i akut fattigdom om kostnaderna ökar ytterligare. Och då har vi inte ens nämnt de allra mest utsatta, alla i Sverige som redan nu lever utanför välfärdssystemen.
De verkliga lösningarna på den nya fattigdomen är långsiktiga och kräver att vi som samhälle arbetar tillsammans. Att stat och kommun driver en offensiv jobb- och bostadspolitik, satsar massivt på skolor i socioekonomiskt utsatta stadsdelar och säkerställer löner som går att leva på. Att vi beslutar om ett skattesystem som inte främjar ojämlikhet och att vi gemensamt sätter målen…
Fattigdomen och de ökande ekonomiska klyftorna går hand i hand. Tillåts de att växa kommer stora grupper i samhället att hamna i utsatthet, med katastrofala följder för individer, och svåröverblickbara konsekvenser för samhället som helhet.
-Emil Mattsson, debattartikel i Göteborgs-Posten