Att ha omsorg för någon annan handlar om tid, att kunna lyssna. Att kunna ge en människa stöd, hjälp, att ha möjligheten att utföra adekvat omsorg kräver sin tid. Och tiden håller på att springa ifrån er, kära politiker och makthavare.
Tiden springer också ifrån våra äldre. Och vi undersköterskor springer för att hinna ifatt tiden. Vi är den största enskilda yrkeskategorin i vårt land. Ändå har ni ännu inte förstått vad ni måste åtgärda.
Jag har arbetat i vården i över trettio år, inom många olika områden. Psykiatri, personlig assistans, med olika typer av funktionsnedsättningar. Ibland har jag hoppat på något annat, mest av nyfikenhet, men jag har alltid kommit tillbaka till vården…
Vi delar medicin, ger insulin, och lägger om sår. Klappar kanske en kind däremellan. Vi har koll på eventuella förändringar i allmäntillståndet. Vi ska kunna göra en första diagnosbedömning vid stroke.
Vi ska kunna ta blodsocker, göra en bedömning av hur våra diabetespatienter mår. Vi ger vård och omsorg till människor. Till sjuka människor.
Det är vi. Det är någonting att vara stolt över. Vi arbetar varannan helg, delade turer och dubbelpass. Vi slutar sent på kvällen, bara för att vara på jobbet igen tidigt morgonen därpå. Vem vill jobba så? Vem vill leva så?
Men. Vi är för få. Människor söker inte längre till vård- och omsorgsutbildningar i Sverige. Undersköterska är ett lågstatusyrke. Det saknas nästan 200 000 undersköterskor till år 2035.
Vi kan inte längre förena yrkesliv med familjeliv, eftersom många kommuner har infört tre semesterperioder. Vi arbetar varannan helg, delade turer och dubbelpass. Vi slutar sent på kvällen, bara för att vara på jobbet igen tidigt morgonen därpå. Vem vill jobba så? Vem vill leva så?…
Det måste få vara slutsparat nu, det får vara nog. Jag uppmanar alla politiker och ni som har beslut att fatta att på riktigt agera. Prioritera. För snarare än ni tror, kommer någon nära dig att behöva vård och omsorg. Kanske även du själv.
-Anna Petersson Ek, debattartikel i Kommunalarbetaren