Det är bara i nationalekonomernas modellvärld som valfriheten på marknaden utövas med tillgång till all information. Företagen har en vidsträckt rätt att mörka uppgifter som kan skada affärerna… Man kan, som många gör, söka förklaringen i en ideologisk förskjutning: nyliberalismen har tagit över. Men den borgerliga revolten mot folkhemskapitalismen har även andra förtecken…
Hos Thomas Piketty, den omtalade franske ekonomen, är denna svaghet programmatisk… Förklaringen är för Piketty inte kapitalismen utan den “ägarideologi” som kapitalismen är “besläktad med”, ja till och med “en produkt av”. Efter franska revolutionen heligförklarades privategendomen, och därför växte klyftorna. Samma sak hände när “ägarsamhället” avlöste 1900-talets “socialdemokratiska samhällen” på båda sidorna av Atlanten…
Välfärdsstaterna övervann inte kapitalismens inre spänningar. De kapslade in dem för en tid i regelverk, trygghetssystem och samförståndsideologi. Höljet sprack i en kris som sträckte sig från risfälten i Sydostasien till gruvorna i norra Sverige och vidare till valutamarknader, universitet och tankesystem. Då samlade sig den kapitalägande klassen till motangrepp.
Vi lever i denna borgerliga reaktion. Borgerligheten har segrat sig ner i politiskt, ekonomiskt och socialt sönderfall. Den ser klimatkrisen tillta, den känner vreden i de undre samhällsskikten, och den har inget kvar av det sena 1900-talets självsäkerhet. Ändå förmår den inte skifta spår. Den går med öppna ögon in i katastroferna eftersom den klassmässigt är fångad i kapitalets historiskt unika automatik, dess tvång att ständigt föröka sig. Det stora genomslaget för Pikettys böcker är ett av många tecken i tiden. De slår an i sin kritik av ojämlikheten, de fångar oron över samhällsutvecklingen. Men i sin radikalism sträcker sig hans verk inte längre än till en förening av storstilade visioner med enveten tilltro till rådande maktstrukturer…
Den tidiga arbetarrörelsen föresatte sig inte att byta ägare till kapitalet. Den sökte avskaffa kapitalet, den kraft som sög ut arbetarna och hindrade en medveten planering av samhällets utveckling. Allmännyttan, den offentliga sjukvården, apoteksmonopolet, Systembolaget och den statliga järnvägen var ansatser i denna riktning. De var byråkratiskt styrda och präglade av sitt sociala sammanhang men ändå inslag av planhushållning inom kapitalismen.
När välfärdsinrättningar och skolor nu konkurrensutsätts fångas de, liksom vilka företag som helst, i kapitalets automatik. Affärssekretessen inräknad. Då hjälper det inte mycket att, som Piketty föreslår, reformera ägande och styrelsesammansättningar.
—Mikael Nyberg, kulturartikel i Aftonbladet.