I dag kan anhöriga åter besöka äldre i särskilda boendeformer. För många är det ett mycket efterlängtat besked. I äldreomsorgen gläds vi med både de äldre och deras anhöriga. Under lång tid har det som ofta förgyller tillvaron allra mest för de äldre varit omöjligt. Vi gläds däremot inte över hur detta ska gå från myndighetsbeslut till praktisk handling…
Inför den 1 november lovade Socialstyrelsen riktlinjer och rekommendationer som skulle hjälpa verksamheterna i planeringen. De ser ut som nedan, man kan till exempel: komma överens med besökare om en tid för besök, möta upp besökare vid dörren., underlätta för att besök kan ske i den boendes lägenhet eller för ändamålet särskilt avsedda lokaler, se över boendets lokaler och möblering.
Socialstyrelsen förordar också information till anhöriga. Det är exempelvis lämpligt att informera om att: besökare ska stanna hemma vid symtom på covid-19, även vid mycket lindriga besvär, ha god handhygien samt hosta och nysa i armvecket, inte vara för många som besöker en person på boendet samtidigt så att man kan undvika trängsel, besöksrutinerna kan ändras vid lokala utbrott. Samtliga tips kräver personal – i verksamheter där det oftast redan råder en obalans mellan krav och resurser.
Äldreborgarrådet i Stockholm, Erik Slottner, säger i lokaltidningen Mitt i att “Viss logistik och planering krävs, men min bedömning är att verksamheterna klarar det med befintliga resurser”. Efter ett helt arbetsliv i äldreomsorgen kan jag omöjligt hålla med honom…
Hur kan en myndighet häva besöksförbudet på så kort varsel, helt utan framförhållning, och lägga allt ansvar på chefer, sköterskor, vårdbiträden och undersköterskor ute i verksamheterna? Jag ser beslutsfattare och myndigheter som aktivt valt en strategi där de helt och hållet kan friskriva sig själva från alla former av ansvar.
Jag känner den djupaste besvikelse över politiker och myndigheters totala brist på insikt och inlevelseförmåga i hur svensk äldreomsorg fungerar.
—Elisabeth Antfolk, undersköterska, debattartikel i Aftonbladet.